I feel, therefore I'm alive.

Jag har alltid tänkt att när Gud skapade mig så stoppade han in en stor dos empati i mig. Inte sympati, utan empati. Empati är att man har en förmåga att förstå hur andra människor känner sig, och kanske också inte bara förstå, utan nästan uppleva deras känslor inom sig själv.

Jag har alltid känt att jag har haft väldigt lätt för att sätta mig in i andra människors situationer, detta är också en av anledningarna till att jag valde att utbilda mig till socionom. Jag känner att jag förstår hur en människa kan bli hemlös, missbrukare eller till och med kriminell. Att kunna se bakom en människa och förstå vad som har hänt för att den människan ska bli den den är och varför dennes liv ser ut som det gör. Detta kan dock komma både väl till pass och ibland kan jag kanske gärna vara utan det... I de fall jag skulle bråka med någon så tar man ju oftast ett ställningstagande på något sätt, mitt problem är att jag oftast samtidigt förstår även den andra partens ställningstagande i konflikten. Det är en liten röst i mitt huvud som påpekar detta mitt i min eventuella arga harang och det blir då helt plötsligt väldigt svårt att fortsätta vara arg, ledsen eller vad det nu kan vara som jag är. Som sagt, både bra och dåligt med stark empati... :) Blir väldigt svårt att fortsätta vara arg på någon när man helt plötsligt får en djupare förståelse för varför den personen agerat som den gjorde... Ungefär samma problem som min gamle rektor, Rob Whittaker, en gång uttryckte;

"If you're angry with someone, pray for them. It's very hard to be angry with someone that you're praying for."

Och det är sant. Believe me, I've been there.

Dock kan vardagen ofta bara rulla på, man känner sig mest irriterad på folk i allmänhet (det är väl inte för inte som man bor i stockholm...) och ibland kan jag undra hur jag ska klara av att jobba med utsatta människor när jag tycks ha förlorat min empati och min förståelse för andra människors bekymmer. Idag hamnade jag så på bloggen "Heja Abbe" och började läsa. Och mina tårar började rinna. Och samtidigt så blev jag väldigt glad på något sätt för det känns som ett bevis på att jag kan känna starkt för en annan människa, även mitt i vardagen. "Heja Abbe" handlar om kärlek. Om kamp. Om en far som älskar sin son över allt annat. Det är såna bloggar som är värda tiden.

"If you claim that it's easy to forgive people for what they've done to you, then you have never truly been asked to forgive someone. "