Innehållsrik dag.

Har nämnt tidigare här i min blogg att jag skulle få göra mini-praktik på förvaret i Märsta. Idag vad dagen D inne och vi har idag varit på förvaret den första dagen av fyra.

Dagen D började redan 04.30 då jag klev upp ur min stilla slummer. Endast tomten var vaken... Fast det är en riktig lögn för ungefär hela världen är vaken vid fem på morgonen!! Vad gör alla människor uppe så tidigt! Trodde det endast skulle vara jag och chauffören som skulle susa fram genom soluppgången men det var nästan så man fick slåss om sittplatserna. Tänk att det finns så mycket människor som har en hel värld innan jag ens har börjat fundera på att slå upp mina blå. (I vanliga fall alltså.) Och det var ljust vid fem på morgonen. Helt OTROLIGT! Trodde jag skulle få traska ensam och i djupt mörker till pendeln idag på morgonen men ack vad alla mina fördomar raserades. Där fick jag. Får man för att man tror att man har koll på läget.

Dagen D har alltså varit en rätt lång dag för mig. Pendelavståndet Nynäshamn-Märsta är inget jag rekommenderar för klenmagade.

Att arbeta på förvaret är inte heller något jag rekommenderar för klenmagade. Förvaret är ingen munter arbetsplats. Förvaret är en plats där hopplöshet, panik och frustration sipprar ut genom sprickorna i väggarna. Förvaret är en plats där vissa människor inte ser någon annan väg ut än att försöka ta sitt liv...

Men samtidigt känns det bra. Det är humant. Personalen bryr sig verkligen om de förvarstagna och försöker skapa en bra tillvaro för dem och hjälpa dem med deras ärende så gott de kan. Sedan att det inte finns så mycket de kan påverka är ju inte deras fel.

Det har varit otroligt spännande att vara på förvaret och se hur allt går till. Har skapat mycket tankar om humanitet, mänskliga rättigheter och invandrarpolitik.

När jag sedan kom hem berätta E för mig att Birk tydligen är skotträdd och att han därför inte kommer kunna utbildas till ledarhund... Han ska istället försöka utbildas till servicehund uppe i Dalarna vilket innebär att vi inte kommer få träffa honom igen. Någonsin. Tungt, tungt slag i magen. Blir bara att börja plocka bort alla hundbäddar, matskålar och leksaker som ligger utspridda... Ingen som kommer behöva dem längre.

Vår lilla Birk. Som vi inte kommer få träffa mer. Vår duktiga, duktiga vovvis.

Tungt.

Så min dag har varit rätt lång. Både innehållsmässigt och tidsmässigt. Och tung. Men ändå hoppfull. Så konstigt det kan vara.

Underbara skapelse.

På påskaftonskvällen åkte jag och Emil ut till Vårdkaseberget i Sorunda för att titta på solnedgången. Jag hade ingen aning om vilken syn jag skulle få se. När man väl har klättrat upp för berget måste man runda vårdkasen för att se ut över havet och därför blir det lite av en andlös upplevelse när man kommer fram från vårdkaseberget och ser hav, hav och ännu mera hav och en otroligt vacker solnedgång.

Vi satt en lång stund och bara njöt av upplevelsen medan solen sakta sänkte sig ner bakom trädtopparna.

Kändes passande på något sätt att vi fick uppleva det på just påskafton. För hur kan någon tvivla på Guds existens efter att ha sett hans fantastiskt vackra skapelse på det här sättet...?

Gud talade till oss på påskaftonskvällen och sade; "Se mig, för här är jag. Älska mig, för det här skapade jag för dig. Minns mig, för jag offrade mig för dig."

Långfredag, ringvägen och saltstänk.

Visst är väl det här blåsippor? Eller har jag hittat nån annan blomma som låtsas vara blåsippor? Mamma, hjälp mig.

Promenad i kvällssolen med typ tre miljoner hundar.

Ringvägen där vi satte oss på en klippa någon timme och solade och njöt av havet och utsikten över horisonten.

Rätt soft dag. Och på kvällen blev det bio för första gången på länge. Fast and furious blev det. Bilarna var väl rätt fast måste jag ge dem men annars var filmen lite medioker. Inte nåt jag vill rekommendera direkt.

Påskägg!

Kom på idén att det ju kunde vara roligt och köpa små påskägg och ge bort till mina vänner som en liten gåva. Dock avskyr jag påskäggen som man ska köpa i affärerna med sina skrikiga bilder på tuppar och påskharar och allt vad det kan vara. Så därför slog jag in dem och gjorde egna. Med lite pärlor och lite fina band runt om blev de mycket trevligare tycker jag. Och så är de ju fulla med godis. Då kan man ju nästan inte misslyckas faktiskt.

blivande vegetarian?

För att fortsätta på scout-temat. Under hajken, som jag pratat om tidigare, vandrade vi tillsammans med ett annat tonårsgäng. Vi vandrade i godan ro utmed någon väg någonstans på landsbygden då vi hittade en liten fågel som satt på vägkanten.

Då fåglar inte normalt brukar sitta vid vägkanten och tyst och stilla betrakta människor som kommer närmare så antog vi att det var något som inte stod rätt till med den lilla pippin. Någon i gruppen kom på den hemska (men vad skulle vi göra?) idén att vi skulle kasta upp fågeln i luften för att se om den kunde flyga. Det kunde den inte. Fågeln dök rätt ner i marken igen. Något var riktigt fel.

Jag vet väl inte riktigt om det vi gjorde efteråt var det rätta att göra egentligen men vad annat kunde vi ha gjort? Vi dödade fågeln för att den skulle slippa lida, kanske till och med bli tillfångatagen av ett djur eller svälta ihjäl långsamt. En av de modigare grabbarna i gänget tog en stor sten och släppte den rätt ner på fågeln. Fågeln dog omedelbart.

Men denna händelse har förföljt mig sedan dess. Det fruktansvärda i att vara tvungen att ända ett liv.

Har precis läst en bok som heter "de äldste". Är andra boken i serien om Eragon. Boken handlar om Eragon som är en drakryttare. Som drakryttare kan han nå andra varelsers sinnen, även den minsta myran. Efter att ha klivit in i sinnet på den minsta myran kan Eragon aldrig mer äta kött. Efter att ha upplevt i sitt eget sinne den otroliga kamp även den minsta varelse på jorden för i sin dödskamp kunde han aldrig mer njuta av kött då han visste att det skedde på bekostnad av att de förlorat den kampen.

Jag skulle ALDRIG någonsin kunna döda ett djur. Jag kan oftast inte ens slå till en mygga som biter mig, ännu mindre en fluga på väggen. Jag kan inte glömma att alla djur, även den minsta myran slåss för sin överlevnad. Och vem är då jag att ta dess liv ifrån den, bara för att jag irriterar mig på den? Vem är jag att ända ett liv som Gud har skapat? Och om jag inte skulle kunna döda ett djur, vad har jag då för rätt att äta kött egentligen? Är man uppväxt på en bondgård som jag är, har man sett ett och annat djur bli slaktat. Djuret VET. Man ser det i dess ögon, dödsångesten. Sedan spelar det väl egentligen ingen roll om det går snabbt och djuret slipper lida, fortfarande kvarstår det faktum att vi har släckt en livets låga bara för att få mat.

Funderar allvarligt på att bli vegetarian.

Scouting is the shit.

Var ni scouter som små? Jag är uppvuxen i SMU scouter och har ändå sedan jag blev gammal nog att trava på två ben varit på scoutläger. (nästan i alla fall) Ni som inte har varit det missade verkligen nåt för OJ, så skoj man har på scoutläger! verkligen! Jag saknar scoutläger. Jag har varit på kanske fem scoutläger i mitt liv, kan det stämma?... Det ena roligare än det andra. Först var det Dacke-94, mitt allra första. Oh, the memories. fattar ni 94!? Det är 15 år sen!! Helt plötsligt känner jag hur ålderskrämporna kommer... oj, oj. Men hur som! Dacke-94 var året då Johan Revelj högg sin yxa i Christians skor som, turligt nog, var klädd med stålhätta just där yxan klöv skon. Annars hade han säkert varit ett par tår fattigare idag. Smart verkligen att sätta upp var sin fot på en stock man höll på att hugga i och sedan stå mitt emot varandra och hugga. Riktigt genomtänkt.

"Kniven" introducerades för mig på detta läger också. Spännande lek att använda sina scoutknivar till. Ännu x antal tår som var i fara men det gick mirakulöst nog väl.

Senare kom även BP-98, då var man lite äldre och hundra år mognare (tyckte man själv i alla fall), sedan riksröset och sist var det nog SCOUT-2001. SCOUT-2001 var riktigt coolt, då var det 26 000 scouter som samlades från hela världen i Sverige. Den lägerplatsen var STOR! Vi fick gå tre kilometer varje kväll för att komma till seniorscouternas samlingsplats. Där hade vi sjuuukt roligt... Det spelades beach-volleyboll till långt in på nätterna, man kunde köra sumobrottning eller bungyjump och massa annat kul. Eller så kunde man bara leta upp ett gäng från ett annat land och bara sitta och prata en hel natt. Eller spela "she-bongs" eller maffia...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag hade den BÄSTA tonårstiden!! Så mycket roligt som jag hade då kommer jag nog aldrig att ha igen. Och man skapar vänner för livet genom att ligga och svettas, frysa, skratta och stinka i samma tält i över en vecka... Speciellt när det enda som finns rent "sköta-om-sin-hygien-mässigt" är insjön fem kilometer bort. Och är det då 15 grader varmt och ösregn en hel vecka så luktar ingen mumma efter en vecka på läger... Men om det är sammanhållning i en grupp man vill ha så skicka iväg dem ut på läger en vecka där de får stinka ikapp så kommer de tillbaka och har glömt allt vad löjliga små konflikter heter. Du får tillbaka järngänget som kan gå igenom vad som helst tillsammans.

Tack Gud, för att jag har fått växa upp i Sverige.

På tal om att gå igenom vad som helst tillsammans... På BP-98 var det första gången jag fick vara tonårsscout. (wow, då var man vuxen!) Och som de vuxna scouter vi var skickade de iväg oss på riktiga strapatser. Helt plötsligt en natt skickade de iväg oss ut i skogen där vi fick göra upp ett vindskydd och lägga oss och sova. (Tanken var att vi skulle överleva på den matsäck vi hade med oss men vi ringde efter våra vänner som beställde pizza och kom till oss med! Fy skam... Inte så scoutaktigt. Vi skulle ju ha ätit myror eller nåt...)

Dagen efter hade vi fått en plats på kartan dit vi skulle ta oss. Att ta sig dit tog oss två timmar ungefär och då hade vi gått med all vår packning och det var 30 grader varmt.

Väl framkomna till denna plats möttes vi av ett gäng andra scouter som inte hade behövt gå någonting, de var redan på rätt plats. FY VAD ORÄTTVIST gapade vi alla tappra scouter i kör. Men detta var bara början... På plats tog de ifrån oss all vår mat som vi hade och gav oss lite pengar och ett pass vi skulle behöva för att ta oss tillbaka till lägret. Och en karta med hur vi skulle gå. Vi var alltså flyktingar som skulle försöka ta oss över landsgränser för att finna säkerhet. Vissa av oss fick massa pengar, jag fick nästan inga alls.

Efter att vi hade vandrat vidare en stund dök det upp maskerade män med "vapen" i händerna som tillfångatog oss, band oss, satte ögonbindel på oss och förde in oss i skogen. Här delade de också på oss. Efter att ha fört oss rätt in i skogen med vapnet pressat mot ryggen och med ögonbindeln försvann de bara. När man kom loss visste man inte var man var men man hade hamnat tillsammans med ett nytt gäng med personer man inte kände. Bara att slå följe med dem och försöka hitta en väg vidare.

Längs med vägen hamnade vi på olika stationer med gränspoliser. Hade vi inga pengar (vilket jag inte hade efter första stationen) var vi tvungna och stanna där och arbeta, de som hade pengar kunde gå rätt förbi. Vid ett ställe fick vi lite mat att äta, på nästa station tog de de pass vi behövde för att komma vidare och gav tillbaka dem först när vi gett dem vår mat...

Vi blev separerade, sammanförda och separerade igen... Vi var trötta, hungriga och utmattade. Men vi fattade poängen. Det här är vardagen för så många i världen. Enorma orättvisor, giriga gränsvakter och sorg, rädsla och uppgivenhet.

Så otroligt väl planerad temadag har jag aldrig varit med om varken förr eller senare. Vi kom tillbaka till vår lägerplats sent på kvällen. Helt utmattade men otroligt tacksamma för att vi ändå bor i Sverige.

U-turn, på riktigt.

Så, igår kväll var det alltså dags för u-turn på riktigt igen. Jag tycker nog faktiskt att det var det bästa hittils. Riktigt roligt måste jag säga. Och det var även ett nytt, helt fantastiskt, otroligt inspirerande punkt med i programmet denna gång! Skulle nästan vilja sträcka mig till att säga att det nog nästan var den bästa programpunkten som någonsin har funnits. Ever. I hela världen. Så ni som inte var där missade alltså detta! Sucks to be you idag alltså.

Jag, Kristin Ester Jenny Lundgren (vissa är helt anonyma på sina bloggar, jag själv undanröjer varje tvivel som kan finnas om vem jag är...), var med i programmet! Det ni. Jag måste själv säga att jag tycker att jag lyfte hela programmet. Förut har det väl varit helt ok, lite medelmåttigt sådär, men nu...! Attans ni, så bra det var!

Eller kanske inte riktigt. Jag hade en tävling. Men jag tyckte, helt objektivt, att det nog faktiskt var den bästa tävlingen på hela kvällen i alla fall. Sedan var det ett par andra inslag också som var lite sådär ok. Nån film och nån som pratade lite typ. Inget särskilt.

Jag bara skojar såklart!! Ni som pratade var alldeles fantastiskt duktiga! Are you impressed? I am impressed. På riktigt. No shit this time. Och Albin, rolig som alltid! U make me laugh. Och johan,... du var också där. *tummen upp*

Skämt åsido, tyckte det var riktigt kul igår kväll faktiskt. Ni som inte var där bör absolut komma nästa gång. Ni missade ju Albin som hoppade upp och ner på ett ben och flaxade med armarna medans han försökte svara på vem Tysklands miljöminister var, tänk bara på vad ni kan missa nästa gång!

Peace and love to you all.

tomma studenter

Jag känner mig alldeles tom... Om det är någon som har läst min blogg tidigare så har ni kanske sett att jag har haft rätt mycket i plugget den här veckan. Jag har haft oändliga analysdiskussioner i skolan hela dagarna och på kvällarna har jag försökt skriva ett analys-pm på samtalsmetodik. I förrgår blev jag äntligen färdig med mitt pm så nu kan jag i alla fall fokusera på min nya kurs. Men jag känner mig alldeles tom. Känns som att allt som fanns inom mig har jag hävt ur mig på papper och seminarier. *puh* Finns inget kvar av mig nu.

Kanske lite av faran i att plugga. :-) Man förknippar hela sin identitet med att vara student. Speciellt sådana här veckor tror jag det är väldigt lätt att känna så, när man inte har tid att göra något annat än att plugga. Jag har liksom inte hunnit laga mat den senaste veckan, ännu mindre ha tid att gå och handla! Hela ens liv fokuseras på pluggande. Inte så hälsosamt kanske. Kan det vara därför studenter är ett sånt stressat släkte? :-) Vi har ingen förmåga att skapa balans i våra liv. I alla fall inte en tentavecka...

Skärpning! Hädanefter ska jag se till att hinna med andra saker i mitt liv också. Jobba, kramas, spela spel, träna, läsa böcker, baka, laga god mat. Alla såna små saker som gör livet värt att leva...

Sug-plugg...

Är officiellt riktigt, riktigt trött på den här kursen. Eller ska jag säga förra kursen?!! För det här fördärvade, äckliga lilla PM:et som jag sitter och svettas med just nu är från förra kursen!?? Som vi redan har haft en salstenta på och tre inlämningsuppgifter. När de kom på sådär två veckor innan förra kursen var slut att "oj, vi har ju 10 böcker i samtalsmetodik som vi inte har tentat av dem på" så kom de på att vi måste lämna in ett PM där vi reflekterar över alla dessa böcker och alla samtalslektioner vi har haft. Och sedan kom de på att "men oj, de har ju en salstenta näst sista dagen på kursen" så då kom de på snilleblixten att vi fick en vecka till på oss... Problemet är bara att den veckan innebär 40 timmars studerande i skolan av vetenskaplig metod. Därför sitter jag nu alltså med detta enerverande PM halv nio på kvällen och försöker få min uttröttade hjärna att förstå vad reflekterande processer är. Tror ni jag lyckas bra?

Så det är alltså det jag sitter och kämpar med nu klockan halv nio på kvällen. Som tur är har jag ju bara haft en heldag i skolan tidigare med diskussioner om diskursanalyser och den normativitet som ligger i definitionen för vem som är missbrukare. *yuck*

Så, slut på gnälltösen för idag. Tack för att ni har lyssnat. Nu ska jag spotta i nävarna, dra upp ärmarna och göra slut med detta PM en gång för alla...

Adieu.