måndag 22 februari 2010

söndag 31 januari 2010

Bloggarnas värld.

I dagens samhälle har det blivit sånt hysteri kring bloggar som det verkar bli om precis allting nuförtiden. Ordet lagom finns inte längre. Det är alltid allt eller inget. För fem år sedan visste folk knappt vad en blogg var, nuförtiden finns ord som "bloggstress" med i Sveriges Akademiska ordlista. Alla ska blogga, allt ska bloggas om och helst ska bloggen uppdateras en gång i timmen för att vi ska vara intresserade. Allting måste gå snabbt i våran värld. Ingen som har något tålamod. Allt eller inget.

Min egen blogg har jag mest för min egen skull. Jag tycker om att diskutera saker och ting och bloggen blir för mig ett ställe jag kan göra det och kanske även får chansen att diskutera saker tillsammans med någon. Det blir ett ställe för mig där jag kan få dela med mig av saker som berör mig eller upprör mig. Många andra vill ha så många läsare som möjligt eller att få möjlighet att tjäna pengar via sin blogg. Det får stå för dem.

Men det blir så fel när folk måste vara glättiga och glada i sina bloggar hela tiden bara för att folk inte vill läsa om tråkiga saker. Livet går upp och ner och det känns ganska fake att inte låtsas om det när man skriver bara för att man kanske då skulle tappa en del läsare.

Men det blir ännu mer fel när det är åt andra hållet.

Jag har läst bloggen "Heja Abbe" ett bra tag nu. Det är en av de få, kanske den enda, bloggen som jag verkligen, verkligen gillar. Den är väldigt ödmjuk och kärleksfull. Och den får massa uppmärksamhet också och det är jag verkligen glad för. Jag vill att den kärlek och ömhet som finns i "Heja Abbe" ska få utrymme i dagens cyniska och ytliga samhälle och att bloggar som Kitschi, Katty och Kissi eller vad de nu heter helst ska begravas så långt ner i den mediala skogskyrkogården som möjligt. Vem bryr sig om vad som är dagens outfit?!

Hur som. Jag minns att jag en gång läste en kommentar någon hade gjort till ett av abbepappans inlägg. Det var någon som klagade över att hans blogg nu hade blivit tråkig och att det mest var en pappablogg bara. Underförstått att läsaren tydligen saknade all dramatik som fanns på bloggen när operationer och sjukhusbesök hörde till vardagen. HUR kan någon människa tänka så?? Var bara oändligt lycklig och gläds tillsammans med familjen för att Abbe nu mår bättre istället för att klaga på att bloggen nu inte längre är lika intressant för dig som läsare!! Jeez. Då har det gått för långt. Detta sa såklart inte abbepappan, han är alldeles för diplomatisk för sådant. Men jag ville skriva det åt honom.

Om ni vill gå in och läsa går ni in här. Och glöm bort överklass-patrasket. De är inte värda din tid i alla fall.

Fyra årstider.





Är det inte häftigt att vi bor i ett land där vi har fyra årstider? Och i år har vi dessutom haft en fantastisk vinter. Jag älskar vintern. Vintern och hösten är mina favoritårstider. Sommaren är för varm. Våren för tråkig. Inget är grönt och det är bara slask och kallt.

Finns det något vackrare än ett vinterlandskap som glittrar i solen. Det slår mina sommardagar med hästlängder.

lördag 23 januari 2010

det mänskliga släktet...

Jag förundras över mänskligheten. Ikväll har jag på något sätt slängts mellan ytterligheterna i vad det innebär att vara en del av den mänskliga rasen på den här jorden.

Kvällen började med en film, "changing lanes", där mänsklighetens värsta, grymmaste natur kom fram. Filmen började med att två män trängde sig in ett hus, våldtog mamman, knivhögg pappan och dödade den lilla flickan. Filmen fortsatte med att visa i detalj hur en avrättning går till i USA. Filmen fortsatte sedan vidare med att visa exakt hur grym en människa kan vara. Detaljer behövs inte. Jag vill helst glömma den delen av filmen själv då jag redan nu tvivlar på att jag någonsin kommer kunna glömma det jag såg och hörde. Ni kanske förstår om jag säger att jag och E. bestämde oss för att gå hem istället för att se klart filmen vid detta tillfälle. Jag satt med händerna för öronen och blundade men kunde ändå inte stänga ute de fruktansvärda ljuden av en människa som blir torterad.

Jag klarar inte av sådant. Hela mitt väsen gör uppror mot att en människa kan göra något sådant mot en annan människa. Hur?! Jag mår fysiskt dåligt när jag ser hur ett upplyst land som USA fortfarande har avrättningar som straff i sitt rättssystem. HUR rättfärdigar en stat att de spelar Gud och att de har rätt att bestämma över vem som ska leva och vem som ska dö? HUR rättfärdigar ett rättssystem ett mord när den människa de straffar är dömd för precis samma sak? Mitt hjärta krossades av att se hur vi människor kan behandla varandra.

Jag kom hem. Slog på tv:n och hamnade på MTV där de visade konserten HOPE FOR HAITI NOW vilket är en konsert där massvis med kända människor har gått samman för att hjälpa jordbävningsoffrena i Haiti. Hela världen har gått samman för att hjälpa dessa människor som har drabbats av en sådan otrolig katastrof.

Hur kan människan vara kapabel till sådana grymheter samtidigt som hon är kapabel att känna sådan empati för en medmänniska i lidande? Jag förstår inte hur det kan finnas ett sådant spann inom den mänskliga rasen? Det enda sättet jag kan förstå är att det goda som finns i människorna är en konsekvens av att vi en gång i tiden blev skapade till Guds avbild. Det outsägligt grymma är en konsekvens av det beslut som en gång skiljde människan från Gud och gjorde den här världen till en fallen värld som idag är i händerna på något som är så långt ifrån gott som det går.

Finns det något grymmare i den här världen än människan? Finns det något djur som medvetet skulle orsaka ett annat djur smärta bara för sitt eget nöjes skull. Djuren dödar för att överleva. De dödar inte för att döda. Människan har inte den ursäkten. Människan är en rationell, tänkande varelse. Därför blir det också så mycket mer fruktansvärt att se hur mänskligheten behandlar varandra. För människan borde veta bättre.

Men samtidigt. När man ser hur hela världen går samman för att hjälpa våra medmänniskor i nöd. När man ser hur hela världen lider tillsammans med dem som lider. Gråter med dem som gråter. Då ser man Guds avbild i människan. Man anar att någonstans djupt inunder all själviskhet, grymhet och kärlekslöshet så finns det ett hopp. Djupt därinne syns människan som hon var tänkt när hon blev skapad till Guds avbild. Vår oändligt kärleksfulla Gud, som gråter när han ser människor gråta. Som lider när han ser människor lida.

Det enda vi kan göra som kristna är att kämpa mot den onda sidan av mänskligheten med det enda vapen vi har på vår sida. Guds kärlek. Men vilket vapen det är.

onsdag 20 januari 2010

Så vackert.



Den här första dansen är en tribute till koreografens dotter som är svårt handikappad och varken kan prata eller röra på sig men när hon ser människor dansa så lyser hennes ögon upp i glädje.

Så mycket som kan sägas genom dans. Jag älskar dans och speciellt de här två danserna och de här fyra dansarna. Finns det något vackrare än att få ta del av detta? Så jag önskar att jag hade en förmåga att förmedla någonting på samma sätt som dem.



Den här dansen är en tribute till koreografens vän som har drabbats av bröstcancer. Jag förstår inte hur de fann styrka att genomföra den här dansen men de lyckades och det är den mest minnesvärda dansen som har funnits på SYTYCD, alla säsonger. Dock gick det inte att lägga upp det klippet där man får se domarnas alla reaktioner men gå in på http://www.youtube.com/watch?v=SSolNmTF9a4 och kolla på det klippet. It's something else, I tell you...

fredag 8 januari 2010

Vackra Hälsingland.





Var ute och fotade vackra Hälsingland sista dagen i Alfta. Fy attans vad det var kallt! -22 grader celsius. Och så skulle man ut i det och ta av sig handskarna och försöka fota. Brrr!!

Men lite bilder lyckades vi få i alla fall.

tisdag 5 januari 2010

Semestertider är sköna tider.

Har varit "ledig" i snart tre veckor nu och jag njuter av varje sekund. Jag behövde verkligen den här ledigheten. Jag kände att allting var tvunget att hända innan jul. Jag skulle skriva färdigt min uppsats, alla julklappar skulle inhandlas och slås in inför julen. (Vilket ju iofs är det som är roligt) Lägenheten skulle städas för att man ska kunna komma hem till en välstädad lägenhet efter man varit borta. Allt som allt kändes det lite övermäktigt just dagarna innan julafton men just nu när jag sitter här på den tredje veckan på min ledighet känns det verkligen som att det var värt det. Min uppsats är näst intill färdig, bara lite småändringar som ska göras innan den lämnas in. Lägenheten är städad så det är bara att komma hem till den och slappna av. Alla julklappar blev köpta och inslagna. Lägenheten blev pyntad och fin. Och jag har verkligen bara kunnat slappna av i tre veckor. Vi har dessutom varit bortresta till landet hela tiden där det finns massa frisk luft och tystnad och snö och vacker natur. Så skönt. Så nu är batterierna laddade inför vårens alla prövningar som C-uppsats och annat sånt som kommer den sista terminen man går i skolan. Och dessutom har vi en resa att se fram emot. Hela familjen ska resa till Italiten i slutet av April. Troligtvis (och förhoppningsvis) till Toscana och Florens där vi ska flanera i några dagar. Ska bli så roligt.

Men, men, first comes first. Nu ska vi ut i trädgården och göra upp lite eld och laga lite mat på muuriikan i det -18 grader kalla solskenet. Och det är ganska ok det också.

fredag 1 januari 2010

Våran gård.

Den lilla byn Ryd.






Snön ligger tjock nu i Ryd och rimfrosten gnistrar i solen. Vintern är så otroligt vacker. Den slår alla andra årstider när den är så här.

Bilderna är från Ryd. Ryds missionshus ståtar på den ena bilden och grannhuset på den andra.