http://www.youtube.com/watch?v=ZPFFDSChedY

Yes! Äntligen.

Äntligen. Som jag har letat. Äntligen har jag hittat det perfekta receptet på Chocolate Chip Cookies.

Alla vet ju att det perfekta receptet på Chocolate Chip Cookies ska få en "cookie-dough" som är godare att äta än själva kakorna. Alla som har varit bekanta med en amerikan, sett en amerikan eller någon gång tittat på en amerikansk sit-com vet ju detta faktum lika säkert som att sagda amerikaner borde undvika just sagda kakor. Det är ju alltså själva degen som spelar den stora rollen i detta drama. Och idag hittade jag ett recept på kakor som jag hade svårt att baka ut över huvudtaget för degen höll på att hastigt försvinna in i min mun innan den hann så långt som till plåten och ännu mindre till ugnen. Det var då jag visste att mina år av sökan var över. Äntligen. Äntligen hade jag hittat det ultimata receptet på Chocolate Chip Cookies.

Varsågod. Gör i ordning och njut. Och ingen kommer döma dig för att en större del av degen försvinner in i din mun än vad som handlar på plåten. Det är så det ska vara. ;)

175 g avsvalnat smält smör
2.5 dl farinsocker
1 dl strösocker
1 ägg
1 äggula
5 dl vetemjöl
½ tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
ca 200-250 g mörk choklad (50-60 %)

Gör så här:

1. Värm ugnen till 175 grader.
2. Vispa smör, farinsocker och strösocker poröst.
3. Vispa ner äggen.
4. Blanda de torra ingredienserna och rör ner i smeten. Hacka chokladen grovt och rör ner även den.
5. Blanda till en deg.
6. Klicka ut på en plåt med bakplåtspapper.
7. Grädda i ugnen ca 17 minuter.
8. Låt kakorna svalna något på plåten och lägg dem sedan på ett galler för att svalna helt.

Den svenska alkoholkulturen

Jag har aldrig druckit alkohol. Och detta har alltid varit ett personligt, medvetet val från min sida. Jag undrar hur många som har tagit ett personligt, MEDVETET val i frågan att de SKA dricka alkohol.

Folk frågar mig alltid varför jag inte dricker. Jag brukar låta frågan falla tillbaka till dem och frågar DEM varför DE dricker. Det är förvånansvärt hur ofta människor inte riktigt har funderat på den frågan. Det är sällan det har varit ett medvetet val hos dem att börja dricka alkohol. Alkohol är ett starkt beroendeframkallande medel men det är sällan någon svensk reflekterar över detta faktum innan de travar in på systembolaget och köper helgens alkoholranson.

I Sverige är det så socialt accepterat att dricka alkohol att man ses som avvikande om man väljer att inte göra det. Jag tycker det är tragiskt faktiskt om jag får uttrycka mig krasst.

Det som jag reagerar mest på, tror jag, är att nästan allt en genomsnittlig svensk tar sig för är så starkt förknippat med alkohol. Att träffas och ha fest innebär nästan utan undantag att man träffas för att dricka en ganska stor mängd alkohol. Den som utses till chaufför och som alltså inte får dricka får allas sympati för han kommer ju inte ha lika "kul" som de andra. Och det absolut mest tragiska av allt är att många verkar tycka att ju fler "pilsner" eller "groggar" eller vad det nu kan vara som de har tagit, desto häftigare är dem. Och när det är vuxna människor som sitter och har denna jargongen blir det för mig så ytterst tragiskt. Är mängden alkohol det enda som avgör hur roligt de kommer ha på en fest? Är mängden alkohol det enda de har att mäta sitt människovärde med? Är mängden alkohol det som ska avgöra hur häftig du är? Personligen vill jag hellre mäta mitt människovärde i möjligheten att känna empati, sympati och vad jag gör för den minsta av mina medmänniskor. Inte hur många groggar jag lyckades trycka i mig i lördags kväll innan jag till slut slocknade.

När jag nu snart kommer att bege mig in i det sociala arbetets utmaningar är de här frågorna så viktiga att reflektera över för mig. Jag har för länge sedan tagit ett ställningstagande i de här frågorna och jag tror att mina föräldrars inställning till alkohol har en stor del i det. De har alltid tagit avstånd från alkohol, alkohol har aldrig varit en del av vårat liv på något sätt. Detta faktum tror jag hindrade mig från att testa alkohol tills jag var gammal nog att fatta ett medvetet beslut att jag, personligen, ville ta avstånd från det helt. Idag har jag hur många argument som helst att avstå och faktiskt inte ett enda argument som skulle kunna få mig att tänka om.

Det värsta för mig är nog ändå att se de människor jag tycker om och respekterar, dricka för mycket alkohol. Jag har svårt att se en människa på samma sätt efter att jag har sett dem raggla fram, sluddra, fnissa och göra saker de aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Och så kommer ursäkten; "men jag var ju full, jag kan inte hållas ansvarig för vad jag gjorde." Alkoholen ligger bakom oändliga bilolyckor, våldtäkter, misshandel, otroheter, brustna vänskaper och relationer. Det är kanske dags att svenska folket slutar dricka så att de kan börja ta ansvar för vad de gör...

Fångad i en fälla.

Igår var jag på Kolmårdens djurpark. Jag ÄLSKAR att gå på djurparker. Jag skulle gärna spendera hela sommaren bara med att åka runt på Sveriges alla djurparker. Jag tycker det är så häftigt att få se alla djuren.

Jag är ju en djurälskare av gigantiska mått. Jag skulle NEVER EVER kunna skada ett djur på något sätt. Jag tycker det är fruktansvärt när ungar sliter av benen på långbens-spindlar (och märk då väl att jag är livrädd för spindlar och att de därför är de djur jag gärna skulle se försvinna från den här jorden...). Jag har svårt för att slå ihjäl en mygga som tar blod av mig. (För jag tänker att hon bara försöker skaffa lite föda till sina små ägg som hon har hemma i sitt bo...)

Därför älskar jag alltså att gå på djurparker. (Speciellt barnens områden med alla söta kattungar och lamm! Trust Kristin att va med ungarna inne i klapphagen.)

Men jag är samtidigt så väldigt tudelad i ämnet djurparker och det faktum att dessa underbara, vackra, fantastiska djur ställs ut inför alla människors gapande ögon. Jag vill använda två helt skilda upplevelser vi hade igår för att försöka förklara hur jag känner inför detta.

Vi väntade till slutet på dagen med att besöka snöleoparden som finns på Kolmårdens djurpark. (Vi hade inte tid innan dess, om ni visste vad stressigt det är att vara på kolmårdens djurpark. Föreställningarna går utan uppehåll.) Så när vi gick in där kom vi till ett litet... rum kan man väl kalla det. Med stora fönster som ledde in till snöleoparderna. Vi såg först en snöleopard på avstånd som hade tagit sin tillflykt långt upp på ett berg för att komma undan lite. Och vi stod där och förundrades över vilket otroligt fantastiskt vackert djur det är. Så vände vi oss om och såg att det kom en annan snöleopard smygande precis vid de stora fönstrena. Alla människor som var därinne sprang såklart genast dit och började banka på rutorna för att få dess uppmärksamhet och blixtra med kamerablixtrar i ögonen på den. Allt jag kunde tänka var stackars djur... Stackars, stackars djur. Leoparden kröp fram och tillbaka framför fönstrena och det var ingen tvekan om att djuret var superstressat och tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Alla som har haft katter vet deras kroppsspråk när de är arga och den här katten visade ilska från tåhårstrå till svanstipp. Och jag fick nästan svårt att andas för att jag tyckte att hela situationen var så fruktansvärd. Och när jag vänder mig om ser jag att det står en Kolmården-anställd bakom mig med ett head-set på huvudet. Det första hon berättar om snöleoparden är att den är ett otroligt skyggt djur. Detta otroligt skygga djur sätts på display inför tusentals människor varje sommar. HUR rättfärdigar vi ett sådant beteende? HUR?

Under hela dagen i parken har jag reflekterat över vad djuren har för tillhåll att kalla sina egna. Och jag är inte imponerad. Elefanterna har fantastiskt trånga utrymmen där de stängs in och har en sida helt öppen mot besökarna där ungarna springer fram och tillbaka och gapar och skriker åt elefanterna. Alla utrymmen är designade för att djuren ska ha så lite möjlighet som möjligt att kunna gömma sig från besökarna. För besökarna måste ju få valuta för pengarna eller hur?

Usch... Men samtidigt. Jag vet inte. Jag vet att djur i djurparker oftast har längre livslängd än de har i det vilda. Och jag vet att det finns noggranna program för att bevara utrotningshotade arter och det är jättebra. Och jag vet att det är viktigt med djurparker för att människor ska få upp ögonen för att djurarter håller på att dö ut.

Och visst, det är en sak när man går på uppvisning med sjölejonen. För man ser verkligen på dem hur roligt dem har och hur bra de mår och hur bra relation de har till sina tränare.

Men ändå... När dagen tar slut och vi åker hem så är ändå det sista jag minns uttrycket i ögonen på den otroligt vackra, otroligt skygga snöleoparden. Och jag funderar... Är det verkligen värt det?

Världens finaste.

Saknad.

Emil och jag verkar bara få skaffa djur som vi måste ta farväl av. Och det är tungt. Tyngre än vad man alltid föreställer sig innan. Igår fick vi ett mail från den familjen som nu har Birk hos sig och då kom den gamla saknaden fram med full kraft.

Det spelar inte så stor roll att man är medveten om att man inte har tid med hund just nu, saknaden är lika stor för det. Det finns så mycket saker man inte tänker på förrän man inser att de är borta. Som alla härliga utflykter i skog och mark man gör när man har hund. De blir inte av annars. När man har hund tvingas man ge sig ut. Och det är så härligt när man väl är ute. Att spendera en hel dag på fjättern en vacker vinterdag, göra upp eld på isen och dricka medhavd varm choklad medans Birk snor tomaterna som vi tappat på backen. :P Att det kommer någon springande och glatt möter dig i dörren när du kommer hem. Att det finns någon som behöver en. Att knyta an till ett djur skapar en relation som inte går att få på något annat sätt. Mest av allt saknar man hunden själv. En familjemedlem som inte längre finns i ens liv. Och därför är det också så jobbigt när man måste ta farväl av dem.

Vi hade en liten plutt-valp hemma hos oss några veckor. Det var inte helt lätt att lämna tillbaka honom heller... Lilla asko-pasko. Vår lilla plutt. Man fäster sig. Så snabbt.

Men som tur är kanske, så har vi i alla fall styrkan att säga nej. För vi vet att det inte är rättvist mot en hund. Det är inte rätt tid i livet för oss. En dag. När vi har trädgård, hus och fri tillgång till natur. Tills dess spenderar vi tiden med att drömma. Och att sakna.

Nyhem 2009

Vilken fantastisk värld vi lever i.

När Janne och Bojan var nere i Nynäshamn fick jag låna Jannes makro objektiv och hans... makro objektiv.. blixt? Heter det så? Hur som, man sätter liksom en stor blixtring runt objektivet för att det man fotar ska få rätt ljus och för att alla detaljer ska bli tydliga.

Det är helt otroligt vilka detaljer det finns i denna värld som vi lever i! Att kunna gå så nära inpå att man kan se ögonen på myrorna som klättrar på ett blad! Helt otroligt. Och vackert. Och mystiskt. Och gudomligt.

Bubblorna i ett glas med mineralvatten. Like you've never seen 'em before.

Bojans sjal. Vacker.

Det här är min favoritbild. Ser ni hur kanten på blomman är superskarp medans allt annat är ur fokus? Så fin.

Jag älskar den karga skönhet som kan finnas i ett sådant här motiv.

Åh, vad jag önskar att humlan hade varit lite skarpare. Men coolt ändå. Kolla allt smådun som har fastnat på humlans ben. Det är så vi får nya blommor. :)