En lite annorlunda jullåt.

Lite annorlunda från de vanliga jullåtarna. Men väldigt fin.

advent på vårfruvägen 9!

Christmas is just around the corner.

Jag vet att folk tycker att det är alldeles för tidigt att börja med saker som julpyssel och att lyssna på julmusik men det struntar jag i. Jag gör det i alla fall. Tycker det är mycket skönare att få en del gjort nu så att det inte blir så stressigt i december sedan när man ska hinna med allt helt plötsligt. Så i fredags satte jag mig och pysslade ihop ett gäng julkort som nu kan ligga färdiga tills den dagen då det är dags att skriva dem och skicka iväg dem. Supersmidigt.

För den som är intresserad så kommer materialet från Panduro Hobby. Det är grått sidenband, pärlemorskimrande rosa papper, vanligt vitt papper, stämplar, svart, rosa och silver stämpeldyna samt lite pärlor, silvertråd, embossingpulver och annat smått och gott.

Happy holidays to you all!

surt.

Hade tänkt lägga upp lite bilder på alla de julkort jag har suttit och pysslat ihop idag men kortläsar-eländet har bestämt sig för att ge upp livsglädjen. Bara så där. Jag är sårad i mitt innersta.

Försökte starta om datorn. Då försvann hela kortläsaren från listan på objekt som finns i datorn. Ett inte helt lyckat tilltag med andra ord. Så det gick inte så bra att lägga in bilderna i datorn kort sagt.

Ni får väl tro mig på orden.

Idag satt jag och pysslade ihop 15 julkort. Tog i runda slängar en 6-7 timmar. En del blev ok.

Inte riktigt samma sak. Jag vet. Kom tillbaka snälla kortläsare, vart du än har gått.

Photoshop. =o)

Vila i frid.

För några veckor hade vi begravning hemma för min farmors storasyster. Hon var den sista av fyra syskon att få sin sista vila och nu är den generationen borta. Min farmor höll ihop med sina tre syskon hela livet, jag vet inga som var så måna om att hålla kontakten med varandra som dessa fyra. Varje morgon och varje kväll, punktligt och lojalt hörde de fyra syskonen av sig till varandra för att se hur natten eller dagen hade varit. Under de senare åren, allt eftersom de blev äldre, tog de hand om varandra. De hälsade på Helmer när han fick flytta till ett äldreboende. Agne fick sina dagliga besök av sina systrar som medförde mat, fikabröd och omsorg till sin storebror.

Jag växte upp granne med Agne och Helmer (namnen på de två bröderna) och fick följa allt detta på nära håll. Det är inte alla som har så nära förhållande med sin farmors syskon som vi hade, Agne och Helmer blev den farfar vi aldrig fick träffa. Och vi hade kanske en lite annorlunda barndom, ute på landet hade vi inte många vänner i vår egen ålder så vi hängde tillsammans med Agne och Helmer istället. Vi lade oss på soffan tillsammans med dem och sov middag. Vi drack 11-kaffe med dem varje förmiddag. Och 4-kaffe på eftermiddagen. Vi förundrade oss över kaffet som kokades i kanna på vedspisen och kaffet som dracks ur fatet istället för koppen. Vi fick på nära håll erfarenhet av livet hur det var förr. När man var bonde. När man var självförsörjande. Jag förstod inte att man kunde köpa ägg i affären förrän jag var 9 år gammal. Äggen fick man ju från hönsen hemma i hönsgården.

Nu är den sista länken med denna delen av mitt förflutna försvunnet. Jag hade tyvärr inte träffat min farmors syster på flera år och det är synd tycker jag. Hon har varit dålig en längre tid och det kom inte som någon överraskning att hon fick gå vidare. Många juldagar har vi tillbringat i Harghult på kalas. Först all julmat, sedan såklart lite kött, potatis och sås på det.

Nu är det dags för nästa generation att ta vid. Med Alice dog länken till livet som det var på den tiden. Jag hoppas att vi kan föra det vidare till våra barn sedan hur det var att leva som Farmor, Agne, Helmer och Alice gjorde. Enkelt, anspråkslöst men omsorgsfullt och rikt.

Vila i frid, Alice. Farväl.

Ljusets årstid.

Vad vore vi utan levande ljus under denna mörka årstid? Sitter och lyssnar på carolas julskiva just nu och tänder så mycket ljus jag kan.

Mina växter växer!

Jag har alltid lyckats döda varenda växt jag någonsin haft. Helt utan egen förskyllan såklart. Växter är så känsliga! Hmpf. Så nu när jag köpte nya växter (återigen) till min lägenhet tänkte jag att jag verkligen skulle försöka hålla dem vid liv denna gången. Så jag frågade i affären hur man skulle göra med de här hjärtan-på-tråd som jag tycker är så himla fina. Och han sa att man skulle passa sig för att vattna dem för mycket. Om de inte får så mycket sol skulle man tydligen vattna dem en gång i månaden. (!) Så jag tog honom på orden och dessa små krukor har fått dricka högst sällan. Han sa att folk ofta vattnar ihjäl växter snarare än tvärtom. (Jag tror inte han var riktigt bekant med min policy att vattna blommorna en gång i halvåret när han sa detta. För tro mig, mina tidigare växter verkar inte ha gillat det allt för mycket heller...)

Hur som. Häromdagen vattnade jag de här blommorna igen för första gången på ett bra tag. Och dagen efter såg jag hur de hade börjat sprutta ut nya skott!! Så spännande! Mina växter växer! Detta har aldrig hänt förut. Så nu går jag och smygtittar på dem en gång i kvarten för att se om det har kommit ut några nya skott. Försöker göra det lite diskret så att de inte poppar tillbaka in igen och ropar "haha, trodde du!".

Men titta, titta! De växer. Och de ser alldeles glada ut för detta nya tillfälle att få utvecklas. :D

brödbak!

Allhelgona

När jag gick och letade efter rätt grav i mörkret reflekterade jag lite.
Jag tycker det skulle vara så opersonligt att ha en grav på skogskyrkogården.
Att vara en bland alla 70 000 som har fått sin sista vila på denna plats.
Lite av en i mängden liksom. Och sl-bussen som kör runt sin linje bland gravarna.
Men vad ska man göra antar jag. Det är väl brist på gravplats likväl som det är brist på allt annat utrymme för människor i denna sveriges huvudstad.

Vissa förstår inte riktigt varför man ska gå till graven och tända ljus.
Den personen är ju ändå inte där längre. Den är borta. Har gått vidare.
Men jag tycker det är viktigt. Jag tycker att man ska gå till graven för att ägna lite uppmärksamhet och tanke åt denna person som en gång fanns ibland oss och faktiskt betydde något, påverkade. Hade tankar, drömmar och rädslor. Även om de inte längre finns kvar tycker jag att man ska visa att denna personen satte sitt märke på världen den korta tid den fanns här. Att vi betyder något, att vi inte bara är en i mängden.

Att gå runt på skogskyrkogården en allhelgonakväll är speciellt.
Att gå runt i mörkret och se alla tusentals ljus som brinner för någon saknad.
Ibland ser man en grav som är upplyst av ett tiotal ljus.
De gravarna håller oftast någon som har gått bort nyligen och som är extra saknad just nu. Vi gick förbi en grav som var nylagd med bara ett träkors på. Den graven hade massvis med ljus, blommor och en liten nalle puh som satt på med orden "jag saknar dig". En inte så gammal person misstänker jag som nu är djupt saknad.

Intressant att gravarna täcks med kors tycker jag.
I dagens sekulariserade samhälle står vi fortfarande ovetande inför döden.
När någon vi älskar försvinner vill många gärna tro att det finns någon
som tar emot dem på andra sidan. Att det finns en kärleksfull Gud.
Jag tror att problemet i Sverige idag är att människorna lever i nuet.
Man tänker inte så mycket på saker som livet efter döden och om det finns något bortom himlen. Men när någon dör så tvingas man se sin egen dödlighet och då är det fortfarande många som söker sig till korset för tröst.

Det var mäktigt att gå runt på kyrkogården igårkväll.
Av så många anledningar. Men en utav dem är i alla fall att Gud är stor.
Så mycket större än döden. Och det är jag så djupt tacksam för.
Jag vet att det finns någon som möter mig på andra sidan.

P.s två av bilderna föreställer en minneslund som finns på kyrkogården
men jag vet inte vad den är till för... Om det är för estoniaoffren kanske?

Som en nål i en höstack

E. har en farmor och farfar som ligger begravda på Skogskyrkogården här i Stockholm så igår var vi där för att sätta ett ljus på graven och för att se alla tusentals ljus som är tända just denna dagen. Skogskyrkogården har 70 000 gravar så jag och E. hade lite svårt att hitta rätt grav. Vi hade ju såklart också glömt att ta med oss en ficklampa så vi fick kämpa oss fram grav för grav med ett tänt ljus och det sken vi kunde få från våra mobiltelefoner. Inte så lätt. Lite som att hitta en nål i en höstack. Eller lite som att hitta EN grav bland 70 0000 i mörker, endast användande ett ljus och en mobiltelefon. Hur som, E. och jag vandrade fram och tillbaka bland gravarna i en 45 minuter kanske. Vi visste att graven låg någonstans söder om det stora kapellet. Det var ungefär det vi visste. Till slut fick E. ringa stora brodern som fick gå in på internet och gå in på något som heter hittagraven.se eller nåt liknande och sedan därifrån guida oss fram till rätt grav som tydligen låg på kvarter 30, rad 6 eller nåt. Only in Stockholm I guess.