Tack Gud, för att jag har fått växa upp i Sverige.

På tal om att gå igenom vad som helst tillsammans... På BP-98 var det första gången jag fick vara tonårsscout. (wow, då var man vuxen!) Och som de vuxna scouter vi var skickade de iväg oss på riktiga strapatser. Helt plötsligt en natt skickade de iväg oss ut i skogen där vi fick göra upp ett vindskydd och lägga oss och sova. (Tanken var att vi skulle överleva på den matsäck vi hade med oss men vi ringde efter våra vänner som beställde pizza och kom till oss med! Fy skam... Inte så scoutaktigt. Vi skulle ju ha ätit myror eller nåt...)

Dagen efter hade vi fått en plats på kartan dit vi skulle ta oss. Att ta sig dit tog oss två timmar ungefär och då hade vi gått med all vår packning och det var 30 grader varmt.

Väl framkomna till denna plats möttes vi av ett gäng andra scouter som inte hade behövt gå någonting, de var redan på rätt plats. FY VAD ORÄTTVIST gapade vi alla tappra scouter i kör. Men detta var bara början... På plats tog de ifrån oss all vår mat som vi hade och gav oss lite pengar och ett pass vi skulle behöva för att ta oss tillbaka till lägret. Och en karta med hur vi skulle gå. Vi var alltså flyktingar som skulle försöka ta oss över landsgränser för att finna säkerhet. Vissa av oss fick massa pengar, jag fick nästan inga alls.

Efter att vi hade vandrat vidare en stund dök det upp maskerade män med "vapen" i händerna som tillfångatog oss, band oss, satte ögonbindel på oss och förde in oss i skogen. Här delade de också på oss. Efter att ha fört oss rätt in i skogen med vapnet pressat mot ryggen och med ögonbindeln försvann de bara. När man kom loss visste man inte var man var men man hade hamnat tillsammans med ett nytt gäng med personer man inte kände. Bara att slå följe med dem och försöka hitta en väg vidare.

Längs med vägen hamnade vi på olika stationer med gränspoliser. Hade vi inga pengar (vilket jag inte hade efter första stationen) var vi tvungna och stanna där och arbeta, de som hade pengar kunde gå rätt förbi. Vid ett ställe fick vi lite mat att äta, på nästa station tog de de pass vi behövde för att komma vidare och gav tillbaka dem först när vi gett dem vår mat...

Vi blev separerade, sammanförda och separerade igen... Vi var trötta, hungriga och utmattade. Men vi fattade poängen. Det här är vardagen för så många i världen. Enorma orättvisor, giriga gränsvakter och sorg, rädsla och uppgivenhet.

Så otroligt väl planerad temadag har jag aldrig varit med om varken förr eller senare. Vi kom tillbaka till vår lägerplats sent på kvällen. Helt utmattade men otroligt tacksamma för att vi ändå bor i Sverige.