Innehållsrik dag.

Har nämnt tidigare här i min blogg att jag skulle få göra mini-praktik på förvaret i Märsta. Idag vad dagen D inne och vi har idag varit på förvaret den första dagen av fyra.

Dagen D började redan 04.30 då jag klev upp ur min stilla slummer. Endast tomten var vaken... Fast det är en riktig lögn för ungefär hela världen är vaken vid fem på morgonen!! Vad gör alla människor uppe så tidigt! Trodde det endast skulle vara jag och chauffören som skulle susa fram genom soluppgången men det var nästan så man fick slåss om sittplatserna. Tänk att det finns så mycket människor som har en hel värld innan jag ens har börjat fundera på att slå upp mina blå. (I vanliga fall alltså.) Och det var ljust vid fem på morgonen. Helt OTROLIGT! Trodde jag skulle få traska ensam och i djupt mörker till pendeln idag på morgonen men ack vad alla mina fördomar raserades. Där fick jag. Får man för att man tror att man har koll på läget.

Dagen D har alltså varit en rätt lång dag för mig. Pendelavståndet Nynäshamn-Märsta är inget jag rekommenderar för klenmagade.

Att arbeta på förvaret är inte heller något jag rekommenderar för klenmagade. Förvaret är ingen munter arbetsplats. Förvaret är en plats där hopplöshet, panik och frustration sipprar ut genom sprickorna i väggarna. Förvaret är en plats där vissa människor inte ser någon annan väg ut än att försöka ta sitt liv...

Men samtidigt känns det bra. Det är humant. Personalen bryr sig verkligen om de förvarstagna och försöker skapa en bra tillvaro för dem och hjälpa dem med deras ärende så gott de kan. Sedan att det inte finns så mycket de kan påverka är ju inte deras fel.

Det har varit otroligt spännande att vara på förvaret och se hur allt går till. Har skapat mycket tankar om humanitet, mänskliga rättigheter och invandrarpolitik.

När jag sedan kom hem berätta E för mig att Birk tydligen är skotträdd och att han därför inte kommer kunna utbildas till ledarhund... Han ska istället försöka utbildas till servicehund uppe i Dalarna vilket innebär att vi inte kommer få träffa honom igen. Någonsin. Tungt, tungt slag i magen. Blir bara att börja plocka bort alla hundbäddar, matskålar och leksaker som ligger utspridda... Ingen som kommer behöva dem längre.

Vår lilla Birk. Som vi inte kommer få träffa mer. Vår duktiga, duktiga vovvis.

Tungt.

Så min dag har varit rätt lång. Både innehållsmässigt och tidsmässigt. Och tung. Men ändå hoppfull. Så konstigt det kan vara.