Saknad.

Emil och jag verkar bara få skaffa djur som vi måste ta farväl av. Och det är tungt. Tyngre än vad man alltid föreställer sig innan. Igår fick vi ett mail från den familjen som nu har Birk hos sig och då kom den gamla saknaden fram med full kraft.

Det spelar inte så stor roll att man är medveten om att man inte har tid med hund just nu, saknaden är lika stor för det. Det finns så mycket saker man inte tänker på förrän man inser att de är borta. Som alla härliga utflykter i skog och mark man gör när man har hund. De blir inte av annars. När man har hund tvingas man ge sig ut. Och det är så härligt när man väl är ute. Att spendera en hel dag på fjättern en vacker vinterdag, göra upp eld på isen och dricka medhavd varm choklad medans Birk snor tomaterna som vi tappat på backen. :P Att det kommer någon springande och glatt möter dig i dörren när du kommer hem. Att det finns någon som behöver en. Att knyta an till ett djur skapar en relation som inte går att få på något annat sätt. Mest av allt saknar man hunden själv. En familjemedlem som inte längre finns i ens liv. Och därför är det också så jobbigt när man måste ta farväl av dem.

Vi hade en liten plutt-valp hemma hos oss några veckor. Det var inte helt lätt att lämna tillbaka honom heller... Lilla asko-pasko. Vår lilla plutt. Man fäster sig. Så snabbt.

Men som tur är kanske, så har vi i alla fall styrkan att säga nej. För vi vet att det inte är rättvist mot en hund. Det är inte rätt tid i livet för oss. En dag. När vi har trädgård, hus och fri tillgång till natur. Tills dess spenderar vi tiden med att drömma. Och att sakna.