Fångad i en fälla.

Igår var jag på Kolmårdens djurpark. Jag ÄLSKAR att gå på djurparker. Jag skulle gärna spendera hela sommaren bara med att åka runt på Sveriges alla djurparker. Jag tycker det är så häftigt att få se alla djuren.

Jag är ju en djurälskare av gigantiska mått. Jag skulle NEVER EVER kunna skada ett djur på något sätt. Jag tycker det är fruktansvärt när ungar sliter av benen på långbens-spindlar (och märk då väl att jag är livrädd för spindlar och att de därför är de djur jag gärna skulle se försvinna från den här jorden...). Jag har svårt för att slå ihjäl en mygga som tar blod av mig. (För jag tänker att hon bara försöker skaffa lite föda till sina små ägg som hon har hemma i sitt bo...)

Därför älskar jag alltså att gå på djurparker. (Speciellt barnens områden med alla söta kattungar och lamm! Trust Kristin att va med ungarna inne i klapphagen.)

Men jag är samtidigt så väldigt tudelad i ämnet djurparker och det faktum att dessa underbara, vackra, fantastiska djur ställs ut inför alla människors gapande ögon. Jag vill använda två helt skilda upplevelser vi hade igår för att försöka förklara hur jag känner inför detta.

Vi väntade till slutet på dagen med att besöka snöleoparden som finns på Kolmårdens djurpark. (Vi hade inte tid innan dess, om ni visste vad stressigt det är att vara på kolmårdens djurpark. Föreställningarna går utan uppehåll.) Så när vi gick in där kom vi till ett litet... rum kan man väl kalla det. Med stora fönster som ledde in till snöleoparderna. Vi såg först en snöleopard på avstånd som hade tagit sin tillflykt långt upp på ett berg för att komma undan lite. Och vi stod där och förundrades över vilket otroligt fantastiskt vackert djur det är. Så vände vi oss om och såg att det kom en annan snöleopard smygande precis vid de stora fönstrena. Alla människor som var därinne sprang såklart genast dit och började banka på rutorna för att få dess uppmärksamhet och blixtra med kamerablixtrar i ögonen på den. Allt jag kunde tänka var stackars djur... Stackars, stackars djur. Leoparden kröp fram och tillbaka framför fönstrena och det var ingen tvekan om att djuret var superstressat och tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Alla som har haft katter vet deras kroppsspråk när de är arga och den här katten visade ilska från tåhårstrå till svanstipp. Och jag fick nästan svårt att andas för att jag tyckte att hela situationen var så fruktansvärd. Och när jag vänder mig om ser jag att det står en Kolmården-anställd bakom mig med ett head-set på huvudet. Det första hon berättar om snöleoparden är att den är ett otroligt skyggt djur. Detta otroligt skygga djur sätts på display inför tusentals människor varje sommar. HUR rättfärdigar vi ett sådant beteende? HUR?

Under hela dagen i parken har jag reflekterat över vad djuren har för tillhåll att kalla sina egna. Och jag är inte imponerad. Elefanterna har fantastiskt trånga utrymmen där de stängs in och har en sida helt öppen mot besökarna där ungarna springer fram och tillbaka och gapar och skriker åt elefanterna. Alla utrymmen är designade för att djuren ska ha så lite möjlighet som möjligt att kunna gömma sig från besökarna. För besökarna måste ju få valuta för pengarna eller hur?

Usch... Men samtidigt. Jag vet inte. Jag vet att djur i djurparker oftast har längre livslängd än de har i det vilda. Och jag vet att det finns noggranna program för att bevara utrotningshotade arter och det är jättebra. Och jag vet att det är viktigt med djurparker för att människor ska få upp ögonen för att djurarter håller på att dö ut.

Och visst, det är en sak när man går på uppvisning med sjölejonen. För man ser verkligen på dem hur roligt dem har och hur bra de mår och hur bra relation de har till sina tränare.

Men ändå... När dagen tar slut och vi åker hem så är ändå det sista jag minns uttrycket i ögonen på den otroligt vackra, otroligt skygga snöleoparden. Och jag funderar... Är det verkligen värt det?