Allhelgona

När jag gick och letade efter rätt grav i mörkret reflekterade jag lite.
Jag tycker det skulle vara så opersonligt att ha en grav på skogskyrkogården.
Att vara en bland alla 70 000 som har fått sin sista vila på denna plats.
Lite av en i mängden liksom. Och sl-bussen som kör runt sin linje bland gravarna.
Men vad ska man göra antar jag. Det är väl brist på gravplats likväl som det är brist på allt annat utrymme för människor i denna sveriges huvudstad.

Vissa förstår inte riktigt varför man ska gå till graven och tända ljus.
Den personen är ju ändå inte där längre. Den är borta. Har gått vidare.
Men jag tycker det är viktigt. Jag tycker att man ska gå till graven för att ägna lite uppmärksamhet och tanke åt denna person som en gång fanns ibland oss och faktiskt betydde något, påverkade. Hade tankar, drömmar och rädslor. Även om de inte längre finns kvar tycker jag att man ska visa att denna personen satte sitt märke på världen den korta tid den fanns här. Att vi betyder något, att vi inte bara är en i mängden.

Att gå runt på skogskyrkogården en allhelgonakväll är speciellt.
Att gå runt i mörkret och se alla tusentals ljus som brinner för någon saknad.
Ibland ser man en grav som är upplyst av ett tiotal ljus.
De gravarna håller oftast någon som har gått bort nyligen och som är extra saknad just nu. Vi gick förbi en grav som var nylagd med bara ett träkors på. Den graven hade massvis med ljus, blommor och en liten nalle puh som satt på med orden "jag saknar dig". En inte så gammal person misstänker jag som nu är djupt saknad.

Intressant att gravarna täcks med kors tycker jag.
I dagens sekulariserade samhälle står vi fortfarande ovetande inför döden.
När någon vi älskar försvinner vill många gärna tro att det finns någon
som tar emot dem på andra sidan. Att det finns en kärleksfull Gud.
Jag tror att problemet i Sverige idag är att människorna lever i nuet.
Man tänker inte så mycket på saker som livet efter döden och om det finns något bortom himlen. Men när någon dör så tvingas man se sin egen dödlighet och då är det fortfarande många som söker sig till korset för tröst.

Det var mäktigt att gå runt på kyrkogården igårkväll.
Av så många anledningar. Men en utav dem är i alla fall att Gud är stor.
Så mycket större än döden. Och det är jag så djupt tacksam för.
Jag vet att det finns någon som möter mig på andra sidan.

P.s två av bilderna föreställer en minneslund som finns på kyrkogården
men jag vet inte vad den är till för... Om det är för estoniaoffren kanske?