I heart books = sant

Den senaste tiden har jag börjat läsa massa böcker igen. Och jag är så glad för det, för de senaste åren har jag nästan inte läst böcker alls och jag inser nu hur mycket jag har saknat det utan att ens vara medveten om det. Samtidigt är det lite jobbigt för jag är så KRÄSEN när det gäller vilka böcker jag läser. En bok måste verkligen fånga mig. Men när den väl fångar mig, då är jag fast på riktigt.

Den senaste månaden har jag fastnat i den underbara världen skapad av Stephenie Meyer i Twilight. Jag har tidigare kastat en snabb blick på denna bok i alla bokhandlar, sett att den handlar om vampyrer och lagt den åt sidan utan att tänka närmare på det. Gillar inte böcker som handlar om lite övernaturliga skräckhistorier oftast. Men jag läste ungefär tre sidor i denna bok, sedan var jag fast på ett sätt som jag nog faktiskt aldrig har fastnat i en bok. Har aldrig varit med om en bok som så totalt har dragit ner en i dess värld. Denna bok hade allt. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ och konstant kämpade för att inte vara det han var. Den lilla blyga tjejen som fångade hans uppmärksamhet och vände hans värld. Den nagelbitande spänningen när andra vampyrer dök upp som inte var lika civiliserade...

Jag har aldrig varken sett på film eller läst i en bok en kärlekssaga som var lika stark som i denna bok. Men det var ingen lite halvsunkig kärlekshistoria som jag hade förväntat mig, det var världens vackraste, renaste kärlekshistoria. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ ansåg inte att han förtjänade någons kärlek trots att han hade så mycket mer kärlek, så mycket mer empati och förståelse än någon människa. Och den lilla blyga tjejen som visade honom att han är värd allt det och så mycket mer.

Om ni inte har läst den boken, så läs den. I promise, du blir inte besviken.

Men det var inte den jag hade tänkt prata om. Läste precis om en gammal bok jag har läst massa gånger innan. Boken är skriven av en engelsman som heter Adrian Plass och han skriver om en man som heter just Adrian Plass, som är kristen och kämpar konstant med allt från tron till hur man bäst ska vittna för sina grannar. Allting går konstant fel men slutar på något sätt ändå alltid bra. Boken är så sjukt rolig, jag skrattar verkligen högt, samtidigt som den har så sjukt bra poänger i all sin enkelhet. Som när Adrian kommer på att han inte vill dö och komma till himlen om himlen är som ett söndagsmöte som varar i all evighet. Eller när en lite överentusiastisk predikant försöker banka in i deras huvud att de borde skämmas för sig själva. Predikanten frågar hur det skulle vara om Jesus stod vid predikstolen nu, hur skamliga skulle de då inte känna sig för att de var hemska människor. Adrian noterar att han mest känner sig ganska exalterad över att faktiskt få träffa Jesus och kommer fram till att han nog är en hemsk kristen som inte förstår hur skyldig han borde känna sig. Boken slutar med en beskrivelse av en nattvardsstund i kyrkan där Adrians bästa vän Theodore, som konstant kämpar med alkoholproblem, greppar vinbägaren hårt i sina händer, kniper ihop ögonen och smuttar på det som är både hans problem och lösningen på problemet...

Om ni inte har läst Adrian Plass he(m)liga dagbok, så gör det. Så enkel men ändå så betydelsefull. Ungefär som Guds kärlek. Enkelt men samtidigt viktigast av allt.