Det här gjorde vi i helgen.

Vi var valpvakter till 9 7-veckor gamla Howavart valpar. :)

En liten sötnos somnade i Emils knä.

Andra brorsan vart avundsjuk. :P

Sjysst att bita brorsan i örat när han ligger och sover.

Efter matdags ser man ut så här. Resultatet av att köra ner hela huvudet i matskålen. :D

Har farbror någon mer mat i fickorna?

Byxor smakar också mums.

Den här hade Emil gärna plockat med sig hem.

Baka liten valp.

I helgen var vi ute i Arninge för att vara valpvakter. Mysvarning! 9 små grisar som skuttar omkring, låter och tuggar på allt som kommer i deras väg. Det var verkligen superkul. Kolla på fotona och njut. Tyvärr kommer ju ingen av dem här att följa med hem till oss även om det hade varit kul... :) Den blonda hanen hade gärna fått bo hos mig. Men, men, en annan gång kanske. Men vi fick i alla fall mysa med dem en hel dag.

Valparna finns hos Therese på kennel animando. Kolla in där om ni skulle vilja köpa en av sötgrisarna. Tror det fortfarande finns några kvar att tinga. ;)

I heart books = sant

Den senaste tiden har jag börjat läsa massa böcker igen. Och jag är så glad för det, för de senaste åren har jag nästan inte läst böcker alls och jag inser nu hur mycket jag har saknat det utan att ens vara medveten om det. Samtidigt är det lite jobbigt för jag är så KRÄSEN när det gäller vilka böcker jag läser. En bok måste verkligen fånga mig. Men när den väl fångar mig, då är jag fast på riktigt.

Den senaste månaden har jag fastnat i den underbara världen skapad av Stephenie Meyer i Twilight. Jag har tidigare kastat en snabb blick på denna bok i alla bokhandlar, sett att den handlar om vampyrer och lagt den åt sidan utan att tänka närmare på det. Gillar inte böcker som handlar om lite övernaturliga skräckhistorier oftast. Men jag läste ungefär tre sidor i denna bok, sedan var jag fast på ett sätt som jag nog faktiskt aldrig har fastnat i en bok. Har aldrig varit med om en bok som så totalt har dragit ner en i dess värld. Denna bok hade allt. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ och konstant kämpade för att inte vara det han var. Den lilla blyga tjejen som fångade hans uppmärksamhet och vände hans värld. Den nagelbitande spänningen när andra vampyrer dök upp som inte var lika civiliserade...

Jag har aldrig varken sett på film eller läst i en bok en kärlekssaga som var lika stark som i denna bok. Men det var ingen lite halvsunkig kärlekshistoria som jag hade förväntat mig, det var världens vackraste, renaste kärlekshistoria. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ ansåg inte att han förtjänade någons kärlek trots att han hade så mycket mer kärlek, så mycket mer empati och förståelse än någon människa. Och den lilla blyga tjejen som visade honom att han är värd allt det och så mycket mer.

Om ni inte har läst den boken, så läs den. I promise, du blir inte besviken.

Men det var inte den jag hade tänkt prata om. Läste precis om en gammal bok jag har läst massa gånger innan. Boken är skriven av en engelsman som heter Adrian Plass och han skriver om en man som heter just Adrian Plass, som är kristen och kämpar konstant med allt från tron till hur man bäst ska vittna för sina grannar. Allting går konstant fel men slutar på något sätt ändå alltid bra. Boken är så sjukt rolig, jag skrattar verkligen högt, samtidigt som den har så sjukt bra poänger i all sin enkelhet. Som när Adrian kommer på att han inte vill dö och komma till himlen om himlen är som ett söndagsmöte som varar i all evighet. Eller när en lite överentusiastisk predikant försöker banka in i deras huvud att de borde skämmas för sig själva. Predikanten frågar hur det skulle vara om Jesus stod vid predikstolen nu, hur skamliga skulle de då inte känna sig för att de var hemska människor. Adrian noterar att han mest känner sig ganska exalterad över att faktiskt få träffa Jesus och kommer fram till att han nog är en hemsk kristen som inte förstår hur skyldig han borde känna sig. Boken slutar med en beskrivelse av en nattvardsstund i kyrkan där Adrians bästa vän Theodore, som konstant kämpar med alkoholproblem, greppar vinbägaren hårt i sina händer, kniper ihop ögonen och smuttar på det som är både hans problem och lösningen på problemet...

Om ni inte har läst Adrian Plass he(m)liga dagbok, så gör det. Så enkel men ändå så betydelsefull. Ungefär som Guds kärlek. Enkelt men samtidigt viktigast av allt.

Kul med sjöräddningssällskapet

Hej alla glada. Vet att det var evigheter sedan jag rörde den här bloggen men så blir det ibland. Annat har tagit upp min tid. Ville bara visa lite bilder från vackra Nynäshamns omgivningar. Soft att bo i skärgården sådana här tider. Bilden ovanför är från förra helgen när vi var ute på fest med sjöräddningssällskapet. Helt otroligt, vacker dag och kväll. Underbart.

Far och dotter som var med på festen. Kul att kasta stenar i havet. :)

Hängde med SSRS ut på övning med Rescue Dog. Spännande. Jesper var med ute på sin första övning och tyckte också det var superkul. ;)

Bilden är helt oarrangerad. Jag lovar.

Söta Humlan. SSRS egen Rescue Dog.

Innehållsrik dag.

Har nämnt tidigare här i min blogg att jag skulle få göra mini-praktik på förvaret i Märsta. Idag vad dagen D inne och vi har idag varit på förvaret den första dagen av fyra.

Dagen D började redan 04.30 då jag klev upp ur min stilla slummer. Endast tomten var vaken... Fast det är en riktig lögn för ungefär hela världen är vaken vid fem på morgonen!! Vad gör alla människor uppe så tidigt! Trodde det endast skulle vara jag och chauffören som skulle susa fram genom soluppgången men det var nästan så man fick slåss om sittplatserna. Tänk att det finns så mycket människor som har en hel värld innan jag ens har börjat fundera på att slå upp mina blå. (I vanliga fall alltså.) Och det var ljust vid fem på morgonen. Helt OTROLIGT! Trodde jag skulle få traska ensam och i djupt mörker till pendeln idag på morgonen men ack vad alla mina fördomar raserades. Där fick jag. Får man för att man tror att man har koll på läget.

Dagen D har alltså varit en rätt lång dag för mig. Pendelavståndet Nynäshamn-Märsta är inget jag rekommenderar för klenmagade.

Att arbeta på förvaret är inte heller något jag rekommenderar för klenmagade. Förvaret är ingen munter arbetsplats. Förvaret är en plats där hopplöshet, panik och frustration sipprar ut genom sprickorna i väggarna. Förvaret är en plats där vissa människor inte ser någon annan väg ut än att försöka ta sitt liv...

Men samtidigt känns det bra. Det är humant. Personalen bryr sig verkligen om de förvarstagna och försöker skapa en bra tillvaro för dem och hjälpa dem med deras ärende så gott de kan. Sedan att det inte finns så mycket de kan påverka är ju inte deras fel.

Det har varit otroligt spännande att vara på förvaret och se hur allt går till. Har skapat mycket tankar om humanitet, mänskliga rättigheter och invandrarpolitik.

När jag sedan kom hem berätta E för mig att Birk tydligen är skotträdd och att han därför inte kommer kunna utbildas till ledarhund... Han ska istället försöka utbildas till servicehund uppe i Dalarna vilket innebär att vi inte kommer få träffa honom igen. Någonsin. Tungt, tungt slag i magen. Blir bara att börja plocka bort alla hundbäddar, matskålar och leksaker som ligger utspridda... Ingen som kommer behöva dem längre.

Vår lilla Birk. Som vi inte kommer få träffa mer. Vår duktiga, duktiga vovvis.

Tungt.

Så min dag har varit rätt lång. Både innehållsmässigt och tidsmässigt. Och tung. Men ändå hoppfull. Så konstigt det kan vara.

Underbara skapelse.

På påskaftonskvällen åkte jag och Emil ut till Vårdkaseberget i Sorunda för att titta på solnedgången. Jag hade ingen aning om vilken syn jag skulle få se. När man väl har klättrat upp för berget måste man runda vårdkasen för att se ut över havet och därför blir det lite av en andlös upplevelse när man kommer fram från vårdkaseberget och ser hav, hav och ännu mera hav och en otroligt vacker solnedgång.

Vi satt en lång stund och bara njöt av upplevelsen medan solen sakta sänkte sig ner bakom trädtopparna.

Kändes passande på något sätt att vi fick uppleva det på just påskafton. För hur kan någon tvivla på Guds existens efter att ha sett hans fantastiskt vackra skapelse på det här sättet...?

Gud talade till oss på påskaftonskvällen och sade; "Se mig, för här är jag. Älska mig, för det här skapade jag för dig. Minns mig, för jag offrade mig för dig."

Långfredag, ringvägen och saltstänk.

Visst är väl det här blåsippor? Eller har jag hittat nån annan blomma som låtsas vara blåsippor? Mamma, hjälp mig.

Promenad i kvällssolen med typ tre miljoner hundar.

Ringvägen där vi satte oss på en klippa någon timme och solade och njöt av havet och utsikten över horisonten.

Rätt soft dag. Och på kvällen blev det bio för första gången på länge. Fast and furious blev det. Bilarna var väl rätt fast måste jag ge dem men annars var filmen lite medioker. Inte nåt jag vill rekommendera direkt.

Påskägg!

Kom på idén att det ju kunde vara roligt och köpa små påskägg och ge bort till mina vänner som en liten gåva. Dock avskyr jag påskäggen som man ska köpa i affärerna med sina skrikiga bilder på tuppar och påskharar och allt vad det kan vara. Så därför slog jag in dem och gjorde egna. Med lite pärlor och lite fina band runt om blev de mycket trevligare tycker jag. Och så är de ju fulla med godis. Då kan man ju nästan inte misslyckas faktiskt.