Ljusets årstid.

Vad vore vi utan levande ljus under denna mörka årstid? Sitter och lyssnar på carolas julskiva just nu och tänder så mycket ljus jag kan.

Mina växter växer!

Jag har alltid lyckats döda varenda växt jag någonsin haft. Helt utan egen förskyllan såklart. Växter är så känsliga! Hmpf. Så nu när jag köpte nya växter (återigen) till min lägenhet tänkte jag att jag verkligen skulle försöka hålla dem vid liv denna gången. Så jag frågade i affären hur man skulle göra med de här hjärtan-på-tråd som jag tycker är så himla fina. Och han sa att man skulle passa sig för att vattna dem för mycket. Om de inte får så mycket sol skulle man tydligen vattna dem en gång i månaden. (!) Så jag tog honom på orden och dessa små krukor har fått dricka högst sällan. Han sa att folk ofta vattnar ihjäl växter snarare än tvärtom. (Jag tror inte han var riktigt bekant med min policy att vattna blommorna en gång i halvåret när han sa detta. För tro mig, mina tidigare växter verkar inte ha gillat det allt för mycket heller...)

Hur som. Häromdagen vattnade jag de här blommorna igen för första gången på ett bra tag. Och dagen efter såg jag hur de hade börjat sprutta ut nya skott!! Så spännande! Mina växter växer! Detta har aldrig hänt förut. Så nu går jag och smygtittar på dem en gång i kvarten för att se om det har kommit ut några nya skott. Försöker göra det lite diskret så att de inte poppar tillbaka in igen och ropar "haha, trodde du!".

Men titta, titta! De växer. Och de ser alldeles glada ut för detta nya tillfälle att få utvecklas. :D

brödbak!

Allhelgona

När jag gick och letade efter rätt grav i mörkret reflekterade jag lite.
Jag tycker det skulle vara så opersonligt att ha en grav på skogskyrkogården.
Att vara en bland alla 70 000 som har fått sin sista vila på denna plats.
Lite av en i mängden liksom. Och sl-bussen som kör runt sin linje bland gravarna.
Men vad ska man göra antar jag. Det är väl brist på gravplats likväl som det är brist på allt annat utrymme för människor i denna sveriges huvudstad.

Vissa förstår inte riktigt varför man ska gå till graven och tända ljus.
Den personen är ju ändå inte där längre. Den är borta. Har gått vidare.
Men jag tycker det är viktigt. Jag tycker att man ska gå till graven för att ägna lite uppmärksamhet och tanke åt denna person som en gång fanns ibland oss och faktiskt betydde något, påverkade. Hade tankar, drömmar och rädslor. Även om de inte längre finns kvar tycker jag att man ska visa att denna personen satte sitt märke på världen den korta tid den fanns här. Att vi betyder något, att vi inte bara är en i mängden.

Att gå runt på skogskyrkogården en allhelgonakväll är speciellt.
Att gå runt i mörkret och se alla tusentals ljus som brinner för någon saknad.
Ibland ser man en grav som är upplyst av ett tiotal ljus.
De gravarna håller oftast någon som har gått bort nyligen och som är extra saknad just nu. Vi gick förbi en grav som var nylagd med bara ett träkors på. Den graven hade massvis med ljus, blommor och en liten nalle puh som satt på med orden "jag saknar dig". En inte så gammal person misstänker jag som nu är djupt saknad.

Intressant att gravarna täcks med kors tycker jag.
I dagens sekulariserade samhälle står vi fortfarande ovetande inför döden.
När någon vi älskar försvinner vill många gärna tro att det finns någon
som tar emot dem på andra sidan. Att det finns en kärleksfull Gud.
Jag tror att problemet i Sverige idag är att människorna lever i nuet.
Man tänker inte så mycket på saker som livet efter döden och om det finns något bortom himlen. Men när någon dör så tvingas man se sin egen dödlighet och då är det fortfarande många som söker sig till korset för tröst.

Det var mäktigt att gå runt på kyrkogården igårkväll.
Av så många anledningar. Men en utav dem är i alla fall att Gud är stor.
Så mycket större än döden. Och det är jag så djupt tacksam för.
Jag vet att det finns någon som möter mig på andra sidan.

P.s två av bilderna föreställer en minneslund som finns på kyrkogården
men jag vet inte vad den är till för... Om det är för estoniaoffren kanske?

Som en nål i en höstack

E. har en farmor och farfar som ligger begravda på Skogskyrkogården här i Stockholm så igår var vi där för att sätta ett ljus på graven och för att se alla tusentals ljus som är tända just denna dagen. Skogskyrkogården har 70 000 gravar så jag och E. hade lite svårt att hitta rätt grav. Vi hade ju såklart också glömt att ta med oss en ficklampa så vi fick kämpa oss fram grav för grav med ett tänt ljus och det sken vi kunde få från våra mobiltelefoner. Inte så lätt. Lite som att hitta en nål i en höstack. Eller lite som att hitta EN grav bland 70 0000 i mörker, endast användande ett ljus och en mobiltelefon. Hur som, E. och jag vandrade fram och tillbaka bland gravarna i en 45 minuter kanske. Vi visste att graven låg någonstans söder om det stora kapellet. Det var ungefär det vi visste. Till slut fick E. ringa stora brodern som fick gå in på internet och gå in på något som heter hittagraven.se eller nåt liknande och sedan därifrån guida oss fram till rätt grav som tydligen låg på kvarter 30, rad 6 eller nåt. Only in Stockholm I guess.

Underbara årstid.

Varför jag älskar hösten.

- oändliga mängder äppelpaj med massa vaniljsås.
- äppelmos.
- lingondricka och rårörda lingon.
- torka äpplen och rådjurskött.
- vackra löv som man kan pyssla med till lägenheten.
- Kylan. Man får sätta på sig raggsockor, handledsvärmare, sjalar, varma koftor och filtar. Mys.
- man kan dricka te i stora muggar och värma händerna.
- att diska blir dagens höjdpunkt då man kan hålla sina frusna fingrar under varmt, varmt rinnande vatten.
- man kan åka och simma tidigt en ruskig höstmorgon och sitta i bastun och njuta och komma ut i regnet uppiggad och redo att möta dagen.
- man kan ge sig ut och springa närhelst under dagen utan att bekymra sig för att det är för varmt.
- man får använda alla sina gore-tex-vattentäta-andas-bra-fina kläder.
- allting saktar ner och förbereder sig för vinterdvala. Naturen, djuren, människor.
- Man kan börja förbereda för allt pyssel man ska hinna med till julen och börja samla på sig inslagningspapper och börja skriva julklappslistor. (För andra, inte för mig.)
- filmkvällar.
- filmhelger.
- bio mitt i veckan.

Hur kan någon INTE älska hösten? Jag bara undrar.

Ord som inte finns.

Kära broderns vackra flickvän länkade till en blogg som jag dök in på för en stund sedan. Och jag fastnade. Och jag slutade andas.

Denna tjejen är 21 år år gammal och bor i centralafrikanska republiken (rätta mig om jag har fel) och skriver om sitt liv där. Och det är sådana ljusår ifrån vårt svenska, bekväma liv att jag inte förstår det. Jag kan inte tro det. I mitt huvud är detta en surrealistisk verklighet. Hon skriver i sitt senaste inlägg om hennes kamp för att rädda hennes döende anställda. Kampen för att hitta en läkare som är villig att jobba på en söndag. Hur hon själv får sätta i dropp i armen på honom för att läkaren vägrar göra en sköterskas jobb. Hur hon får frågan om hon är villig att betala extra för en ren nål vid blodprovstagningen. Och den här världen är så främmande för mig... Jag har läst om den. Jag har läst freds- och utveckling. Jag har läst om inbördeskrig, barnsoldater som tvingas våldta sina egna mödrar, folkmord, fattigdom. Jag har sett programen på tv som talar om det tredje världskrig som utspelar sig i Afrika. Men jag har ändå aldrig riktigt fattat det förrän nu. Förrän denna tjejen tar mig med sig in i sin verklighet. Sin vardag som består av oro, inbördeskrig och ytterlig korruption. Men ändå beskriver hon hur lycklig hon är där. Hur hon älskar landet.

Jag skäms när jag sitter här i min varma, bekväma lägenhet och middagen varm i min mage och med ganska trygg visshet att på akuten finns en läkare med rena nålar som kan ta hand om mig om jag blir sjuk. Jag skäms inför Gud. Hur kan vi låta hans skapelse lida på det här sättet? Hur kan vi inte ta bättre hand om varandra? Och hur, HUR, ska vi göra för att folket i Afrika ska slippa lida? Var det något jag lärde mig under mitt år i Växjö så var det att det inte finns något svar på den frågan. Det finns tusen orsaker och tusen gånger så många misslyckade försök att vända på situationen för Afrikas folk. HUR, Gud, ska vi göra? Vad KAN vi göra? Kommer det en dag inom en snar framtid när klimatförändringar och krig kommer välta denna världen? Temperaturen stiger och folk lider. Och vi sitter på våra tjocka rumpor och klagar över att våra bilar inte går snabbt nog, att våra tv-skärmar inte är stora nog samtidigt som Gud gråter över de miljoner människor som lider i hans skapelse.