onsdag 16 september 2009
söndag 13 september 2009
...och störst av dem är kärleken.
kolla det här klippet. En gång i min tidiga ungdomstid hade jag en person som skrev obscena mail till mig. Han hade hittat min adress på någon communitysida eller nåt. Hur som, han skrev obscena mail till mig och jag svarade med typ samma attityd som denna pastor. Typ "Gud välsigna dig" och struntade i hans kommentarer och brukade istället fråga hur han mådde och vad som pågick i hans liv. Hans mail blev värre och värre och han skrev riktigt äckliga kommentarer till slut faktiskt. Tills till slut en dag han bara lade av helt och började svara helt normalt och berätta om sig själv och vad han gjorde och hur han mådde och började fråga mig om min tro och vem Gud var. Det var mäktigt. Jag vet att det inte är alls samma situation och att den här pastorn var tusen gånger mer utsatt än mig men jag tycker bara det visar på Guds enorma storhet. Han kan påverka människor både i det lilla och det stora bara vi låter Honom använda oss som Hans verktyg och visar på Hans kärlek och förlåtelse för alla. Hur många av oss som kallar oss kristna skulle egentligen ha haft den styrkan och den kärleken som denna pastorn hade? Men den här pastorn ger mig hopp att det kristna samhället ändå kan kliva in som det icke-dömande, förlåtande, kärleksfulla samhälle det är meningen att vi ska vara. Inte det dömande samhälle som världen ser oss som och som vi i ärlighetens namn tyvärr ofta är.
torsdag 10 september 2009
hört på pendeltåget.
Samtal mellan två flickor, uppskattad ålder 14-15 år.
(x antal fnisserattacker)
- jag vet inte vad det är med mig. Känns precis som att jag är full! *fniss*Jag brukar alltid bli sån här när jag är full! *fniss*
- Imorgon ska jag ha suparfest hemma hos mig! Öh, jocke! Vill du komma på suparfest hos mig imorgon? (Jocke svarar nej tack, jag dricker inte.)
- åh men du kan ju få komma ändå. Fast alla andra kommer vara packade i och för sig... *fniss* Jag kommer däcka på golvet först. Jag och min pojkvän! *FNISS*
Lite senare i samtalet...
- alla andra får bli fulla med min pojkvän men inte jag!
- men du får väl bli full med honom mellan 12 och 2 då. Då kan ni ju bli fulla tillsammans.
Rälsen satt fortfarande kvar i munnen på de här tjejerna. De var inte gamla. Och vart och vartannat ord som kom ur deras mun rörde antingen att supa, att däcka, suparfest, att vara full etc. Något är fel i samhället när det är så här 14-15-åriga tjejer planerar att tillbringa sina fredagskvällar.
Det kommer ju inte direkt som någon överraskning för mig att supandet har gått ner i åldrarna, undersökning på undersökning visar på samma resultat.
Men det är fel! Och jag säger det igen. Sverige behöver förändra sin alkoholpolitik. Sverige behöver börja arbeta för en ny attityd gentemot alkohol. Alkohol är en beroendeframkallande substans som ligger bakom en majoritet av alla våldsbrott i vårt land och ändå är det ingen som gör något. 14-15 åringar super sig fulla och däckar varje fredagskväll för att de är vad de får lära sig är normalt!
Är regeringen rädda för att en massdepression skulle bryta ut i sveriges avlånga land om svenskarna inte fick sin dyrbara glädjesubstans??
Det är dags att sveriges vuxna kliver in och tar sin roll som förebilder för alla dessa tonåringar som inte förstår vad de gör. För alla tonåringar som hamnar i situationer de inte på långa vägar är redo för ännu. För alla 13-14 åringar som har sin sexdebut en lördagsnatt bland spyor och flaskor.
Jag är ledsen om jag låter hård men det är den unga generationen som får lida för att svenska folkets ansvarslösa vuxna inte klarar av att kliva in och visa att de vågar säga nej till akohol.
Problemet är att de vuxna är precis lika rädda som tonåringarna att de inte ska passa in i gänget.
(x antal fnisserattacker)
- jag vet inte vad det är med mig. Känns precis som att jag är full! *fniss*Jag brukar alltid bli sån här när jag är full! *fniss*
- Imorgon ska jag ha suparfest hemma hos mig! Öh, jocke! Vill du komma på suparfest hos mig imorgon? (Jocke svarar nej tack, jag dricker inte.)
- åh men du kan ju få komma ändå. Fast alla andra kommer vara packade i och för sig... *fniss* Jag kommer däcka på golvet först. Jag och min pojkvän! *FNISS*
Lite senare i samtalet...
- alla andra får bli fulla med min pojkvän men inte jag!
- men du får väl bli full med honom mellan 12 och 2 då. Då kan ni ju bli fulla tillsammans.
Rälsen satt fortfarande kvar i munnen på de här tjejerna. De var inte gamla. Och vart och vartannat ord som kom ur deras mun rörde antingen att supa, att däcka, suparfest, att vara full etc. Något är fel i samhället när det är så här 14-15-åriga tjejer planerar att tillbringa sina fredagskvällar.
Det kommer ju inte direkt som någon överraskning för mig att supandet har gått ner i åldrarna, undersökning på undersökning visar på samma resultat.
Men det är fel! Och jag säger det igen. Sverige behöver förändra sin alkoholpolitik. Sverige behöver börja arbeta för en ny attityd gentemot alkohol. Alkohol är en beroendeframkallande substans som ligger bakom en majoritet av alla våldsbrott i vårt land och ändå är det ingen som gör något. 14-15 åringar super sig fulla och däckar varje fredagskväll för att de är vad de får lära sig är normalt!
Är regeringen rädda för att en massdepression skulle bryta ut i sveriges avlånga land om svenskarna inte fick sin dyrbara glädjesubstans??
Det är dags att sveriges vuxna kliver in och tar sin roll som förebilder för alla dessa tonåringar som inte förstår vad de gör. För alla tonåringar som hamnar i situationer de inte på långa vägar är redo för ännu. För alla 13-14 åringar som har sin sexdebut en lördagsnatt bland spyor och flaskor.
Jag är ledsen om jag låter hård men det är den unga generationen som får lida för att svenska folkets ansvarslösa vuxna inte klarar av att kliva in och visa att de vågar säga nej till akohol.
Problemet är att de vuxna är precis lika rädda som tonåringarna att de inte ska passa in i gänget.
fredag 21 augusti 2009
onsdag 19 augusti 2009
Yes! Äntligen.
Äntligen. Som jag har letat. Äntligen har jag hittat det perfekta receptet på Chocolate Chip Cookies.
Alla vet ju att det perfekta receptet på Chocolate Chip Cookies ska få en "cookie-dough" som är godare att äta än själva kakorna. Alla som har varit bekanta med en amerikan, sett en amerikan eller någon gång tittat på en amerikansk sit-com vet ju detta faktum lika säkert som att sagda amerikaner borde undvika just sagda kakor. Det är ju alltså själva degen som spelar den stora rollen i detta drama. Och idag hittade jag ett recept på kakor som jag hade svårt att baka ut över huvudtaget för degen höll på att hastigt försvinna in i min mun innan den hann så långt som till plåten och ännu mindre till ugnen. Det var då jag visste att mina år av sökan var över. Äntligen. Äntligen hade jag hittat det ultimata receptet på Chocolate Chip Cookies.
Varsågod. Gör i ordning och njut. Och ingen kommer döma dig för att en större del av degen försvinner in i din mun än vad som handlar på plåten. Det är så det ska vara. ;)
175 g avsvalnat smält smör
2.5 dl farinsocker
1 dl strösocker
1 ägg
1 äggula
5 dl vetemjöl
½ tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
ca 200-250 g mörk choklad (50-60 %)
Gör så här:
Alla vet ju att det perfekta receptet på Chocolate Chip Cookies ska få en "cookie-dough" som är godare att äta än själva kakorna. Alla som har varit bekanta med en amerikan, sett en amerikan eller någon gång tittat på en amerikansk sit-com vet ju detta faktum lika säkert som att sagda amerikaner borde undvika just sagda kakor. Det är ju alltså själva degen som spelar den stora rollen i detta drama. Och idag hittade jag ett recept på kakor som jag hade svårt att baka ut över huvudtaget för degen höll på att hastigt försvinna in i min mun innan den hann så långt som till plåten och ännu mindre till ugnen. Det var då jag visste att mina år av sökan var över. Äntligen. Äntligen hade jag hittat det ultimata receptet på Chocolate Chip Cookies.
Varsågod. Gör i ordning och njut. Och ingen kommer döma dig för att en större del av degen försvinner in i din mun än vad som handlar på plåten. Det är så det ska vara. ;)
175 g avsvalnat smält smör
2.5 dl farinsocker
1 dl strösocker
1 ägg
1 äggula
5 dl vetemjöl
½ tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
ca 200-250 g mörk choklad (50-60 %)
Gör så här:
- Värm ugnen till 175 grader.
- Vispa smör, farinsocker och strösocker poröst.
- Vispa ner äggen.
- Blanda de torra ingredienserna och rör ner i smeten. Hacka chokladen grovt och rör ner även den.
- Blanda till en deg.
- Klicka ut på en plåt med bakplåtspapper.
- Grädda i ugnen ca 17 minuter.
- Låt kakorna svalna något på plåten och lägg dem sedan på ett galler för att svalna helt.
tisdag 18 augusti 2009
Den svenska alkoholkulturen
Jag har aldrig druckit alkohol. Och detta har alltid varit ett personligt, medvetet val från min sida. Jag undrar hur många som har tagit ett personligt, MEDVETET val i frågan att de SKA dricka alkohol.
Folk frågar mig alltid varför jag inte dricker. Jag brukar låta frågan falla tillbaka till dem och frågar DEM varför DE dricker. Det är förvånansvärt hur ofta människor inte riktigt har funderat på den frågan. Det är sällan det har varit ett medvetet val hos dem att börja dricka alkohol. Alkohol är ett starkt beroendeframkallande medel men det är sällan någon svensk reflekterar över detta faktum innan de travar in på systembolaget och köper helgens alkoholranson.
I Sverige är det så socialt accepterat att dricka alkohol att man ses som avvikande om man väljer att inte göra det. Jag tycker det är tragiskt faktiskt om jag får uttrycka mig krasst.
Det som jag reagerar mest på, tror jag, är att nästan allt en genomsnittlig svensk tar sig för är så starkt förknippat med alkohol. Att träffas och ha fest innebär nästan utan undantag att man träffas för att dricka en ganska stor mängd alkohol. Den som utses till chaufför och som alltså inte får dricka får allas sympati för han kommer ju inte ha lika "kul" som de andra. Och det absolut mest tragiska av allt är att många verkar tycka att ju fler "pilsner" eller "groggar" eller vad det nu kan vara som de har tagit, desto häftigare är dem. Och när det är vuxna människor som sitter och har denna jargongen blir det för mig så ytterst tragiskt. Är mängden alkohol det enda som avgör hur roligt de kommer ha på en fest? Är mängden alkohol det enda de har att mäta sitt människovärde med? Är mängden alkohol det som ska avgöra hur häftig du är? Personligen vill jag hellre mäta mitt människovärde i möjligheten att känna empati, sympati och vad jag gör för den minsta av mina medmänniskor. Inte hur många groggar jag lyckades trycka i mig i lördags kväll innan jag till slut slocknade.
När jag nu snart kommer att bege mig in i det sociala arbetets utmaningar är de här frågorna så viktiga att reflektera över för mig. Jag har för länge sedan tagit ett ställningstagande i de här frågorna och jag tror att mina föräldrars inställning till alkohol har en stor del i det. De har alltid tagit avstånd från alkohol, alkohol har aldrig varit en del av vårat liv på något sätt. Detta faktum tror jag hindrade mig från att testa alkohol tills jag var gammal nog att fatta ett medvetet beslut att jag, personligen, ville ta avstånd från det helt. Idag har jag hur många argument som helst att avstå och faktiskt inte ett enda argument som skulle kunna få mig att tänka om.
Det värsta för mig är nog ändå att se de människor jag tycker om och respekterar, dricka för mycket alkohol. Jag har svårt att se en människa på samma sätt efter att jag har sett dem raggla fram, sluddra, fnissa och göra saker de aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Och så kommer ursäkten; "men jag var ju full, jag kan inte hållas ansvarig för vad jag gjorde." Alkoholen ligger bakom oändliga bilolyckor, våldtäkter, misshandel, otroheter, brustna vänskaper och relationer. Det är kanske dags att svenska folket slutar dricka så att de kan börja ta ansvar för vad de gör...
Folk frågar mig alltid varför jag inte dricker. Jag brukar låta frågan falla tillbaka till dem och frågar DEM varför DE dricker. Det är förvånansvärt hur ofta människor inte riktigt har funderat på den frågan. Det är sällan det har varit ett medvetet val hos dem att börja dricka alkohol. Alkohol är ett starkt beroendeframkallande medel men det är sällan någon svensk reflekterar över detta faktum innan de travar in på systembolaget och köper helgens alkoholranson.
I Sverige är det så socialt accepterat att dricka alkohol att man ses som avvikande om man väljer att inte göra det. Jag tycker det är tragiskt faktiskt om jag får uttrycka mig krasst.
Det som jag reagerar mest på, tror jag, är att nästan allt en genomsnittlig svensk tar sig för är så starkt förknippat med alkohol. Att träffas och ha fest innebär nästan utan undantag att man träffas för att dricka en ganska stor mängd alkohol. Den som utses till chaufför och som alltså inte får dricka får allas sympati för han kommer ju inte ha lika "kul" som de andra. Och det absolut mest tragiska av allt är att många verkar tycka att ju fler "pilsner" eller "groggar" eller vad det nu kan vara som de har tagit, desto häftigare är dem. Och när det är vuxna människor som sitter och har denna jargongen blir det för mig så ytterst tragiskt. Är mängden alkohol det enda som avgör hur roligt de kommer ha på en fest? Är mängden alkohol det enda de har att mäta sitt människovärde med? Är mängden alkohol det som ska avgöra hur häftig du är? Personligen vill jag hellre mäta mitt människovärde i möjligheten att känna empati, sympati och vad jag gör för den minsta av mina medmänniskor. Inte hur många groggar jag lyckades trycka i mig i lördags kväll innan jag till slut slocknade.
När jag nu snart kommer att bege mig in i det sociala arbetets utmaningar är de här frågorna så viktiga att reflektera över för mig. Jag har för länge sedan tagit ett ställningstagande i de här frågorna och jag tror att mina föräldrars inställning till alkohol har en stor del i det. De har alltid tagit avstånd från alkohol, alkohol har aldrig varit en del av vårat liv på något sätt. Detta faktum tror jag hindrade mig från att testa alkohol tills jag var gammal nog att fatta ett medvetet beslut att jag, personligen, ville ta avstånd från det helt. Idag har jag hur många argument som helst att avstå och faktiskt inte ett enda argument som skulle kunna få mig att tänka om.
Det värsta för mig är nog ändå att se de människor jag tycker om och respekterar, dricka för mycket alkohol. Jag har svårt att se en människa på samma sätt efter att jag har sett dem raggla fram, sluddra, fnissa och göra saker de aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Och så kommer ursäkten; "men jag var ju full, jag kan inte hållas ansvarig för vad jag gjorde." Alkoholen ligger bakom oändliga bilolyckor, våldtäkter, misshandel, otroheter, brustna vänskaper och relationer. Det är kanske dags att svenska folket slutar dricka så att de kan börja ta ansvar för vad de gör...
lördag 15 augusti 2009
Fångad i en fälla.
Igår var jag på Kolmårdens djurpark. Jag ÄLSKAR att gå på djurparker. Jag skulle gärna spendera hela sommaren bara med att åka runt på Sveriges alla djurparker. Jag tycker det är så häftigt att få se alla djuren.
Jag är ju en djurälskare av gigantiska mått. Jag skulle NEVER EVER kunna skada ett djur på något sätt. Jag tycker det är fruktansvärt när ungar sliter av benen på långbens-spindlar (och märk då väl att jag är livrädd för spindlar och att de därför är de djur jag gärna skulle se försvinna från den här jorden...). Jag har svårt för att slå ihjäl en mygga som tar blod av mig. (För jag tänker att hon bara försöker skaffa lite föda till sina små ägg som hon har hemma i sitt bo...)
Därför älskar jag alltså att gå på djurparker. (Speciellt barnens områden med alla söta kattungar och lamm! Trust Kristin att va med ungarna inne i klapphagen.)
Men jag är samtidigt så väldigt tudelad i ämnet djurparker och det faktum att dessa underbara, vackra, fantastiska djur ställs ut inför alla människors gapande ögon. Jag vill använda två helt skilda upplevelser vi hade igår för att försöka förklara hur jag känner inför detta.
Vi väntade till slutet på dagen med att besöka snöleoparden som finns på Kolmårdens djurpark. (Vi hade inte tid innan dess, om ni visste vad stressigt det är att vara på kolmårdens djurpark. Föreställningarna går utan uppehåll.) Så när vi gick in där kom vi till ett litet... rum kan man väl kalla det. Med stora fönster som ledde in till snöleoparderna. Vi såg först en snöleopard på avstånd som hade tagit sin tillflykt långt upp på ett berg för att komma undan lite. Och vi stod där och förundrades över vilket otroligt fantastiskt vackert djur det är. Så vände vi oss om och såg att det kom en annan snöleopard smygande precis vid de stora fönstrena. Alla människor som var därinne sprang såklart genast dit och började banka på rutorna för att få dess uppmärksamhet och blixtra med kamerablixtrar i ögonen på den. Allt jag kunde tänka var stackars djur... Stackars, stackars djur. Leoparden kröp fram och tillbaka framför fönstrena och det var ingen tvekan om att djuret var superstressat och tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Alla som har haft katter vet deras kroppsspråk när de är arga och den här katten visade ilska från tåhårstrå till svanstipp. Och jag fick nästan svårt att andas för att jag tyckte att hela situationen var så fruktansvärd. Och när jag vänder mig om ser jag att det står en Kolmården-anställd bakom mig med ett head-set på huvudet. Det första hon berättar om snöleoparden är att den är ett otroligt skyggt djur. Detta otroligt skygga djur sätts på display inför tusentals människor varje sommar. HUR rättfärdigar vi ett sådant beteende? HUR?
Under hela dagen i parken har jag reflekterat över vad djuren har för tillhåll att kalla sina egna. Och jag är inte imponerad. Elefanterna har fantastiskt trånga utrymmen där de stängs in och har en sida helt öppen mot besökarna där ungarna springer fram och tillbaka och gapar och skriker åt elefanterna. Alla utrymmen är designade för att djuren ska ha så lite möjlighet som möjligt att kunna gömma sig från besökarna. För besökarna måste ju få valuta för pengarna eller hur?
Usch... Men samtidigt. Jag vet inte. Jag vet att djur i djurparker oftast har längre livslängd än de har i det vilda. Och jag vet att det finns noggranna program för att bevara utrotningshotade arter och det är jättebra. Och jag vet att det är viktigt med djurparker för att människor ska få upp ögonen för att djurarter håller på att dö ut.
Och visst, det är en sak när man går på uppvisning med sjölejonen. För man ser verkligen på dem hur roligt dem har och hur bra de mår och hur bra relation de har till sina tränare.
Men ändå... När dagen tar slut och vi åker hem så är ändå det sista jag minns uttrycket i ögonen på den otroligt vackra, otroligt skygga snöleoparden. Och jag funderar... Är det verkligen värt det?
Jag är ju en djurälskare av gigantiska mått. Jag skulle NEVER EVER kunna skada ett djur på något sätt. Jag tycker det är fruktansvärt när ungar sliter av benen på långbens-spindlar (och märk då väl att jag är livrädd för spindlar och att de därför är de djur jag gärna skulle se försvinna från den här jorden...). Jag har svårt för att slå ihjäl en mygga som tar blod av mig. (För jag tänker att hon bara försöker skaffa lite föda till sina små ägg som hon har hemma i sitt bo...)
Därför älskar jag alltså att gå på djurparker. (Speciellt barnens områden med alla söta kattungar och lamm! Trust Kristin att va med ungarna inne i klapphagen.)
Men jag är samtidigt så väldigt tudelad i ämnet djurparker och det faktum att dessa underbara, vackra, fantastiska djur ställs ut inför alla människors gapande ögon. Jag vill använda två helt skilda upplevelser vi hade igår för att försöka förklara hur jag känner inför detta.
Vi väntade till slutet på dagen med att besöka snöleoparden som finns på Kolmårdens djurpark. (Vi hade inte tid innan dess, om ni visste vad stressigt det är att vara på kolmårdens djurpark. Föreställningarna går utan uppehåll.) Så när vi gick in där kom vi till ett litet... rum kan man väl kalla det. Med stora fönster som ledde in till snöleoparderna. Vi såg först en snöleopard på avstånd som hade tagit sin tillflykt långt upp på ett berg för att komma undan lite. Och vi stod där och förundrades över vilket otroligt fantastiskt vackert djur det är. Så vände vi oss om och såg att det kom en annan snöleopard smygande precis vid de stora fönstrena. Alla människor som var därinne sprang såklart genast dit och började banka på rutorna för att få dess uppmärksamhet och blixtra med kamerablixtrar i ögonen på den. Allt jag kunde tänka var stackars djur... Stackars, stackars djur. Leoparden kröp fram och tillbaka framför fönstrena och det var ingen tvekan om att djuret var superstressat och tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Alla som har haft katter vet deras kroppsspråk när de är arga och den här katten visade ilska från tåhårstrå till svanstipp. Och jag fick nästan svårt att andas för att jag tyckte att hela situationen var så fruktansvärd. Och när jag vänder mig om ser jag att det står en Kolmården-anställd bakom mig med ett head-set på huvudet. Det första hon berättar om snöleoparden är att den är ett otroligt skyggt djur. Detta otroligt skygga djur sätts på display inför tusentals människor varje sommar. HUR rättfärdigar vi ett sådant beteende? HUR?
Under hela dagen i parken har jag reflekterat över vad djuren har för tillhåll att kalla sina egna. Och jag är inte imponerad. Elefanterna har fantastiskt trånga utrymmen där de stängs in och har en sida helt öppen mot besökarna där ungarna springer fram och tillbaka och gapar och skriker åt elefanterna. Alla utrymmen är designade för att djuren ska ha så lite möjlighet som möjligt att kunna gömma sig från besökarna. För besökarna måste ju få valuta för pengarna eller hur?
Usch... Men samtidigt. Jag vet inte. Jag vet att djur i djurparker oftast har längre livslängd än de har i det vilda. Och jag vet att det finns noggranna program för att bevara utrotningshotade arter och det är jättebra. Och jag vet att det är viktigt med djurparker för att människor ska få upp ögonen för att djurarter håller på att dö ut.
Och visst, det är en sak när man går på uppvisning med sjölejonen. För man ser verkligen på dem hur roligt dem har och hur bra de mår och hur bra relation de har till sina tränare.
Men ändå... När dagen tar slut och vi åker hem så är ändå det sista jag minns uttrycket i ögonen på den otroligt vackra, otroligt skygga snöleoparden. Och jag funderar... Är det verkligen värt det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
