Saknad.

Emil och jag verkar bara få skaffa djur som vi måste ta farväl av. Och det är tungt. Tyngre än vad man alltid föreställer sig innan. Igår fick vi ett mail från den familjen som nu har Birk hos sig och då kom den gamla saknaden fram med full kraft.

Det spelar inte så stor roll att man är medveten om att man inte har tid med hund just nu, saknaden är lika stor för det. Det finns så mycket saker man inte tänker på förrän man inser att de är borta. Som alla härliga utflykter i skog och mark man gör när man har hund. De blir inte av annars. När man har hund tvingas man ge sig ut. Och det är så härligt när man väl är ute. Att spendera en hel dag på fjättern en vacker vinterdag, göra upp eld på isen och dricka medhavd varm choklad medans Birk snor tomaterna som vi tappat på backen. :P Att det kommer någon springande och glatt möter dig i dörren när du kommer hem. Att det finns någon som behöver en. Att knyta an till ett djur skapar en relation som inte går att få på något annat sätt. Mest av allt saknar man hunden själv. En familjemedlem som inte längre finns i ens liv. Och därför är det också så jobbigt när man måste ta farväl av dem.

Vi hade en liten plutt-valp hemma hos oss några veckor. Det var inte helt lätt att lämna tillbaka honom heller... Lilla asko-pasko. Vår lilla plutt. Man fäster sig. Så snabbt.

Men som tur är kanske, så har vi i alla fall styrkan att säga nej. För vi vet att det inte är rättvist mot en hund. Det är inte rätt tid i livet för oss. En dag. När vi har trädgård, hus och fri tillgång till natur. Tills dess spenderar vi tiden med att drömma. Och att sakna.

Nyhem 2009

Vilken fantastisk värld vi lever i.

När Janne och Bojan var nere i Nynäshamn fick jag låna Jannes makro objektiv och hans... makro objektiv.. blixt? Heter det så? Hur som, man sätter liksom en stor blixtring runt objektivet för att det man fotar ska få rätt ljus och för att alla detaljer ska bli tydliga.

Det är helt otroligt vilka detaljer det finns i denna värld som vi lever i! Att kunna gå så nära inpå att man kan se ögonen på myrorna som klättrar på ett blad! Helt otroligt. Och vackert. Och mystiskt. Och gudomligt.

Bubblorna i ett glas med mineralvatten. Like you've never seen 'em before.

Bojans sjal. Vacker.

Det här är min favoritbild. Ser ni hur kanten på blomman är superskarp medans allt annat är ur fokus? Så fin.

Jag älskar den karga skönhet som kan finnas i ett sådant här motiv.

Åh, vad jag önskar att humlan hade varit lite skarpare. Men coolt ändå. Kolla allt smådun som har fastnat på humlans ben. Det är så vi får nya blommor. :)

Det här gjorde vi i helgen.

Vi var valpvakter till 9 7-veckor gamla Howavart valpar. :)

En liten sötnos somnade i Emils knä.

Andra brorsan vart avundsjuk. :P

Sjysst att bita brorsan i örat när han ligger och sover.

Efter matdags ser man ut så här. Resultatet av att köra ner hela huvudet i matskålen. :D

Har farbror någon mer mat i fickorna?

Byxor smakar också mums.

Den här hade Emil gärna plockat med sig hem.

Baka liten valp.

I helgen var vi ute i Arninge för att vara valpvakter. Mysvarning! 9 små grisar som skuttar omkring, låter och tuggar på allt som kommer i deras väg. Det var verkligen superkul. Kolla på fotona och njut. Tyvärr kommer ju ingen av dem här att följa med hem till oss även om det hade varit kul... :) Den blonda hanen hade gärna fått bo hos mig. Men, men, en annan gång kanske. Men vi fick i alla fall mysa med dem en hel dag.

Valparna finns hos Therese på kennel animando. Kolla in där om ni skulle vilja köpa en av sötgrisarna. Tror det fortfarande finns några kvar att tinga. ;)

I heart books = sant

Den senaste tiden har jag börjat läsa massa böcker igen. Och jag är så glad för det, för de senaste åren har jag nästan inte läst böcker alls och jag inser nu hur mycket jag har saknat det utan att ens vara medveten om det. Samtidigt är det lite jobbigt för jag är så KRÄSEN när det gäller vilka böcker jag läser. En bok måste verkligen fånga mig. Men när den väl fångar mig, då är jag fast på riktigt.

Den senaste månaden har jag fastnat i den underbara världen skapad av Stephenie Meyer i Twilight. Jag har tidigare kastat en snabb blick på denna bok i alla bokhandlar, sett att den handlar om vampyrer och lagt den åt sidan utan att tänka närmare på det. Gillar inte böcker som handlar om lite övernaturliga skräckhistorier oftast. Men jag läste ungefär tre sidor i denna bok, sedan var jag fast på ett sätt som jag nog faktiskt aldrig har fastnat i en bok. Har aldrig varit med om en bok som så totalt har dragit ner en i dess värld. Denna bok hade allt. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ och konstant kämpade för att inte vara det han var. Den lilla blyga tjejen som fångade hans uppmärksamhet och vände hans värld. Den nagelbitande spänningen när andra vampyrer dök upp som inte var lika civiliserade...

Jag har aldrig varken sett på film eller läst i en bok en kärlekssaga som var lika stark som i denna bok. Men det var ingen lite halvsunkig kärlekshistoria som jag hade förväntat mig, det var världens vackraste, renaste kärlekshistoria. Vampyren som såg sig själv som ett monster utan själ ansåg inte att han förtjänade någons kärlek trots att han hade så mycket mer kärlek, så mycket mer empati och förståelse än någon människa. Och den lilla blyga tjejen som visade honom att han är värd allt det och så mycket mer.

Om ni inte har läst den boken, så läs den. I promise, du blir inte besviken.

Men det var inte den jag hade tänkt prata om. Läste precis om en gammal bok jag har läst massa gånger innan. Boken är skriven av en engelsman som heter Adrian Plass och han skriver om en man som heter just Adrian Plass, som är kristen och kämpar konstant med allt från tron till hur man bäst ska vittna för sina grannar. Allting går konstant fel men slutar på något sätt ändå alltid bra. Boken är så sjukt rolig, jag skrattar verkligen högt, samtidigt som den har så sjukt bra poänger i all sin enkelhet. Som när Adrian kommer på att han inte vill dö och komma till himlen om himlen är som ett söndagsmöte som varar i all evighet. Eller när en lite överentusiastisk predikant försöker banka in i deras huvud att de borde skämmas för sig själva. Predikanten frågar hur det skulle vara om Jesus stod vid predikstolen nu, hur skamliga skulle de då inte känna sig för att de var hemska människor. Adrian noterar att han mest känner sig ganska exalterad över att faktiskt få träffa Jesus och kommer fram till att han nog är en hemsk kristen som inte förstår hur skyldig han borde känna sig. Boken slutar med en beskrivelse av en nattvardsstund i kyrkan där Adrians bästa vän Theodore, som konstant kämpar med alkoholproblem, greppar vinbägaren hårt i sina händer, kniper ihop ögonen och smuttar på det som är både hans problem och lösningen på problemet...

Om ni inte har läst Adrian Plass he(m)liga dagbok, så gör det. Så enkel men ändå så betydelsefull. Ungefär som Guds kärlek. Enkelt men samtidigt viktigast av allt.